Metaforernas metafor!

Hur kommer det sig att man alltid talar runt omkring allting. Och inte säger saker och ting rätt ut? Eller så talar man i metaforer och pikar, precis vad jag gör. Men alla fattar de ju inte. Hur ska man få dom att förstå?

Hur ska jag egentligen börja om på nytt? Det känns ju som om jag kommer göra som alltid. Ha min ridå och innanför den är jag mitt jag. Men på andra sidan ridån finns den "stämplade" Sara. Den goa, spralliga saken som alltid är glad. Jo, visst är jag glad och försöker se saker lite mer positivt. Men ändå! Jag vill kunna visa för andra att jag inte mår bra!
Efter Allt De Onda så har jag kännt att jag måste härifrån. Bort från allt! Men samtidigt kände jag att jag bara flydde. Jag skulle fasen kämpa! Men till vilken nytta då? Vilka har sett att jag kämpat?
Ingen. I guess. För där finns min ridå. Jag klarar inte av att berätta. Jag klarar inte av att bli liten och svag.

På ett sett vill jag att alla bara ska förstå, utan att jag behöver säga någonting. För, för mig och vissa så syns det så tydligt att det är något som vart fel och att Allt Det Onda stått och stampat på mig och helt enkelt krossat mig.
Fast samtidigt så förstår jag mycket väl hur svårt det är för de runtomkring, som jag inget klarat av att berätta för. Efter som jag inte ropat så har ingen kunnat höra mig. Och hur ska jag då kunna få hjälp?

För jag har ju insett att jag måste ha hjälp. Jag trodde ju att jag skulle klara mig på egen hand. Men se, vad jag än gjort så har det ju slutat fel.
Så, jag startar om, på nytt, börjar på ruta ett!
En bra timing då jag börjat skolan och träffat massa nytt, gott folk. Och jag försöker lägga de som inte gör mig gott bakom mig.

Det är svårt, det vet jag mycket väl... Men jag kommer att kämpa och försöka ändra min värld,
och jag hoppas att dom som jag bryr mig om vill vara med och dekorera min nya värld!?