Ja, då va mitt livs första tenta avklarad. Shit, det var längesen jag var så nervös över något. Herregud! Man är visst så rädd för att misslyckas. Även fast man har en chans gång på gång tills man helt enkelt ger upp! Varför vara nervös? Fartygsstabilitet och konstruktion alltså, vilken kurs! Rena floppen! Med föreläsningar som var svårare än svårt och med en tenta som jag, tillochmed jag, blev klar med efter 1½ timma. Helt otrolig konsit kombination! Dessutom hade jag ingen känsla om de gick bra eller inte. De kan gå som jag vill, strålande! Men det kan lika gärna gå käpp rätt åt helvete! Ja, det återstår tre veckor att se! Shit!
Dags att ladda upp för nästa tenta, el- och reglerteknik! "Holy Fucking Shit And Crap!" säger jag till de! Ja på riktigt, "" Heligt Knullande Skit Och Skräp!" för det är precis va de är. Det är så abstrakt allting. Vad ska man plugga på, egentligen? De ger oss kursmaterial de egentligen inte tycker om, de ger oss en övningstenta som är helt värdelös och för svår och allting är bara så jävla flummigt! Jag blir galen och får rena rama kortslutningen i huvudet!
Nu snackar vi tentaångest på riktigt!
Men... Lite roligheter i de hela också! Jag ler ändå! Dels för att man mår bra av att le och att jag vet inte... Jag känner mig glad. En sjukt obehaglig känsla för tillfället, ovana har det visst blivit, deprimerande nog! Men! Jag ler, på riktigt!
Jag har även fått reda på att jag ska vara toastmaster på scouternas Nobellmiddag med Gösta. Skoj ska de bli och jag har lätt hittat den bästa outfiten! Grymt kul ska de bli och jag kommer vara så jäkla snygg! :) Så håll i er. Den 11 december då får ni se på en HETING! ^^)
Något jag även kommit till insikt med att jag ännu en gång duger som jag är. Att jag är så jävla glad att jag inte är dom, som inte fixar att jag klarar av att stå för mig själv och vara stolt över det. Javisst, jag har gjort mina misstag, men jag ångrar ingenting! Nej, jag tror fan inte att jag ångrar något. Jag har istället utvecklats som människa! Vilket jag är oerhört stolt över. Jag har lagt de onda bakom mig. Jag har gråtit så länge jag velat men samtidigt har jag vetat att Allt De Onda aldrig kommer hit en gång till, för så är det sagt! Och det är ingenting jag bara tror, nej jag bara vet det! Det kommer aldrig ske igen! Jag bara vet!
Så jag kan klara mig utan dig nu, så som du ville från början. Nu slipper du mig, om du vill...?
Du tog en chans att älska mig och jag tog en chans att älska dig. Vad som gjorde att chansen försvann vet jag inte riktigt. Om de nu inte berodde på mig, vad var det då?
Ibland kan jag tro på ödet men dom tillfällerna vi byggde upp känns det plötsligt hopplöst. Kom du ens ihåg de du sagt till mig, det betydelsefulla, det med känsla, det om kärleken? Tror du ens på det själv? Som vanligt kommer jag väl aldrig få dom svaren, inte ifrån dig i alla fall. Men kanske från någon annan? Ja, tiden får visa vägen och då får vi se.
Jag tror på det jag vill. Jag tror inte ett skit på att du inte är rädd för mig och Allt Det Onda. Det va ju därför du stack! Det är ju så människan fungerar, vi är gjorda att fly och inte hjälpa! Se på dom som överlevde i Titanic, inte fan va de dom som va vänliga och hjälpte gamla, barn och kvinnor till livbåtarna. Nej, det va de fega jävlarna som sprang före allt och alla först ner i livbåten. Precis så gjorde du, du sprang, så fort du bara kunde. Och jag va så illa tvungen att hjälpa, hjälpa mig själv att fixa de hela, att kriga!
Jag vet att det mesta av det här är löst nu, oss emellan, men det finns ändå en stor besvikelse kvar. Och min tillit till dig. Kommer jag någonsin kunna lita på dig igen? Kommer jag någonsin kunna be dig om hjälp? Jag hoppas verkligen att jag kommer kunna göra det. Men det är upp till dig.
Sedan så finns du, som man inte vet va man ska göra av. Som ger ett intryck av att både vilja ha och äta kakan. Vill ha dina principer kvar fast ändå bryta dom. Va de jag som skapade revolution i skallen på dig eller vadå? Du säger en sak och sen skriver annat till mig. Jag förstår inte logiken, jag förstår inte! Hur tänker du egentligen, va vill du med mig egentligen? För du vet, jag tänker inte palla med detta hur länge som hellst. Jag vill ha ett erkännande eller så kan de ju lika gärna vara. Jag är en sån som vill ha raka puckar vettu, inget ordblajj, ut med de bara! Bums!
