Jahapp... Då va de dax!
In på Chalmers.
Nervös som satan är man också!
Usch.
Samtidigt som det ska bli kul ska de bli lika läskigt!
Jag funderar alldeles för mycket kring det hela!
Inge bra, men dock gör jag det!
Jag får liksom ingen orning.
Tacka vet jag min personlige guide som redan vart där jag är nu!
Då kan man ju andas lite, lite grann, men inte mycket!
Ahhhhh!!!

Att det ska vara så svårt att acceptera sig själv! Att vara stolt, på riktigt, över sig själv. Det kan jag väl inte riktigt erkänna att jag är, stolt alltså, över mig själv. Inte alltid. Kanske ser så utifrån, men icke att det är så alla dagar i veckan!

Det mesta handlar nog om min musik. De låtar jag väl fått färdigt. Va är de om jag inte spelar de för någon, men jag vågar inte! Det är bara min moster som får höra det. För jag vet att hon hade vart stolt oavsett om det var vacker eller falskt, hårdrock eller vaggvisa.

Ge mig kraft att våga, någon!

hmm...

Varför måste de ske något fruktansvärt för att folk ska komma närmre varann?
Kan man inte komma varandra nära ändå?
Va allt de där onda tvunget att ske för att du skulle bli min vän?
Ja, en fråga jag aldrig lär få svar på. Men jag grubblar ändå på det.
Men jag ska väl egentligen inte klaga. Du är min vän och det är jag glad för. Så varför klaga? Eller, jag klagar nog inte jag bara undrar mest... Varför? Blev jag ingen nära vän för dig för ens nu? Eller satt de så fruktansvärt långt inne att de onda va den enda nyckeln som passade?
Ja... Ytterligare saker som jag nog aldrig kommer få svar på, inte ens om jag frågar tror jag.

Trött och eländig sitter jag här och funderar. Jag borde packa men det går ju som vanligt, INTE ALLS!
Jag ogillar verkligen att packa. Även om det är till något bra, eller till något mindre bra, så tycker jag fortfarande att det inte är roligt. Så man skjuter saker och ting framför sig. Och nu sitter jag här, med tre dagar på mig, att packa ihop allt. Varenda pinal, ner i lådor. För att sen kanske få göra om skiten om några månader, vem vet...? Vem vet?

Usch va jag känner mig som en klagokärring. Men jag måste få ut lite ur hjärnan innan jag sätter igång med gaderoberna. Jag får panik av att se allt stök och bök runtomkring. Det ger en ju ingen motivation eller insperation heller för den delen. Bara frustation.
Usch!

Ge mig ork att orka! Ge mig nått att gå på. Ge mig nått att tro på. Ge mig nått!
Lust!
Energi!
Kärlek!
Styrka!
Glädje!
Vilja!

Communication

If this is communication
I disconnect
I've seen you, I know you
but I don't know how to connect
so I disconnect.

Well this is an invitation
it's not a threat.
If you want communication
that's what you get.
I'm talking and talking but I don't know how to connect.
And I hold a record for being patient
with your kind of hesitation.
I need you, you want me
but I don't know how to connect.
So I disconnect
I disconnect!

Så skimmrande var aldrig havet.

Så skimmrande var aldrig havet.
Och stranden aldrig så befriande
fälten, ängarna och träden
aldrig så vackra!
Och blommorna aldrig så ljuvligt doftande.
Som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara
och dina lockar dolde mig för världen,
medan du dränkte alla mina sorger.
Älskling, i din första kyss!

brainstorming.

Hur ska jag gå hemnär allt är så här?

Jag vet, du kommer att se på mig sådär!

Och säga, vad har du gjort ikväll, och vad har du bestämt?

Du sa du behövde tid,

du hade tid.

Ja du, hur ska jag gå hem?

Varför gör du så här?

Eller är det bara jag som behövde tid?

Om du bara kunde tänka dig in och förstå.

Jag har aldrig stängt några dörrar.

Jag bara gick ut.

Jag märkte aldrig riktigt vad som hände,

för ens allt tagit slut.

Orken bara försvann.

Saker att ta itu med som jag bara lämnar.

Jag bara går ut.

Jag sa jag behövde tid.

Men du gav mig aldrig tid.

Jag känner mig som en fluga i smöret, totalt hjälplös.

Jag har ett spöke i hjärnan som jag aldrig riktigt kommer undan.

Om du saknar mig ibland så kan du släcka alla lampor,

för jag finns nånstans där i mörkret.

Du kan ringa mig ibland,

jag pratar gärna sönder alla torra, gråa nätter.

Jag är så rädd att komma fram, någon annan stans!

Du är ett glashus.

Och jag är en sten,

men det är du som försöker se igenom mig.

Jag kan inget annat än att hoppas du förstår.

Och att du saknar mig ibland,

och stirrar upp mot stjärnorna, så vi har nått gemensamt.

Förlåt.