hmm...

Varför måste de ske något fruktansvärt för att folk ska komma närmre varann?
Kan man inte komma varandra nära ändå?
Va allt de där onda tvunget att ske för att du skulle bli min vän?
Ja, en fråga jag aldrig lär få svar på. Men jag grubblar ändå på det.
Men jag ska väl egentligen inte klaga. Du är min vän och det är jag glad för. Så varför klaga? Eller, jag klagar nog inte jag bara undrar mest... Varför? Blev jag ingen nära vän för dig för ens nu? Eller satt de så fruktansvärt långt inne att de onda va den enda nyckeln som passade?
Ja... Ytterligare saker som jag nog aldrig kommer få svar på, inte ens om jag frågar tror jag.

Trött och eländig sitter jag här och funderar. Jag borde packa men det går ju som vanligt, INTE ALLS!
Jag ogillar verkligen att packa. Även om det är till något bra, eller till något mindre bra, så tycker jag fortfarande att det inte är roligt. Så man skjuter saker och ting framför sig. Och nu sitter jag här, med tre dagar på mig, att packa ihop allt. Varenda pinal, ner i lådor. För att sen kanske få göra om skiten om några månader, vem vet...? Vem vet?

Usch va jag känner mig som en klagokärring. Men jag måste få ut lite ur hjärnan innan jag sätter igång med gaderoberna. Jag får panik av att se allt stök och bök runtomkring. Det ger en ju ingen motivation eller insperation heller för den delen. Bara frustation.
Usch!

Ge mig ork att orka! Ge mig nått att gå på. Ge mig nått att tro på. Ge mig nått!
Lust!
Energi!
Kärlek!
Styrka!
Glädje!
Vilja!