brainstorming.

Hur ska jag gå hemnär allt är så här?

Jag vet, du kommer att se på mig sådär!

Och säga, vad har du gjort ikväll, och vad har du bestämt?

Du sa du behövde tid,

du hade tid.

Ja du, hur ska jag gå hem?

Varför gör du så här?

Eller är det bara jag som behövde tid?

Om du bara kunde tänka dig in och förstå.

Jag har aldrig stängt några dörrar.

Jag bara gick ut.

Jag märkte aldrig riktigt vad som hände,

för ens allt tagit slut.

Orken bara försvann.

Saker att ta itu med som jag bara lämnar.

Jag bara går ut.

Jag sa jag behövde tid.

Men du gav mig aldrig tid.

Jag känner mig som en fluga i smöret, totalt hjälplös.

Jag har ett spöke i hjärnan som jag aldrig riktigt kommer undan.

Om du saknar mig ibland så kan du släcka alla lampor,

för jag finns nånstans där i mörkret.

Du kan ringa mig ibland,

jag pratar gärna sönder alla torra, gråa nätter.

Jag är så rädd att komma fram, någon annan stans!

Du är ett glashus.

Och jag är en sten,

men det är du som försöker se igenom mig.

Jag kan inget annat än att hoppas du förstår.

Och att du saknar mig ibland,

och stirrar upp mot stjärnorna, så vi har nått gemensamt.

Förlåt.