Ja... Jobba natt kan vara rätt nice. Men inte när stationen håller på att renoveras och den stora skylten som syns från vägen är släkt. Då tror ju alla att stationen är stängd (för er som undrar jobbar jag på bensinstationen OKQ8) .
Det är lite segt må jag säga.
Nu är klockan 05.12 och jag har ca. 1 timma och 40 minuter kvar innan jag kan få gå och nanna!
Jag saknar syrran som är på andra sidan jordklotet och har det allmänt gött!
Jag saknar min pojkvän som jag inte kommer träffa på ett tag.
Jag saknar faktiskt min vän Louise också! Henne har jag inte träffat på göralänge och det är synd och skam att man inte ses oftare!
Ryktet sprids och jag har hört att hon snart ska bege sig till Skåneland för plugg... Då kommer det ju ta ännu mera görlång tid innan man ses och så vidare! Sakna sakna sakna!!
Det är otroligt.
Det är ju inte för ens man inte träffar dom så ofta som man inser hur fantastiska människor dom är! Det är ju helt galet faktiskt när man tar och fundera lite kring det.

Det är egentligen helt otroligt hur mycket av ens liv som gått åt till att sakna människor, gamla tider och platser man vart på och vill till. Det är ju när det inte finns i närheten som man vill ha de mest. Konstigt de dära! För när man väl är på den dära platsen, eller är med de dära människorna, så känns det inte som man njuter så mycket av sekundrarna som man verkligen borde.
Det ska det bli ändring på numera! Jag ska njuta av varenda stund som är så värdefull!
Så ska det bli!

Jaha... vad gör man nu då när klockan är tjugo över fem och inte en kotte är här och håller mig lite sällskap!?
Man får väl änna ta och läsa alla dessa veckotidningar som man kommer åt! SE&HÖR, HäntExtra, you name it! Nu ska Sara få koll på skvallervärlden!

Tjo och fortsätt slummra sött!

besvarad kärlek?

Kan man bevisa saker och ting genom att bara säga det med ord?
Kan man mena att man älskar någon genom att enbart bara säga "jag älskar dig"?
Räcker verkligen bara det?
Hur bevisar man det på något annat sätt så att man verkligen får den andre att inse att man faktiskt menar det man säger och känner?

Hur kan man få den man älskar att försöka visa att han verkligen älskar mig?
Att bara få höra, "jag älskar dig" ibland, det känns inte som om det räcker.
Det känns som om det inte är tillräckligt med ved till elden som brinner, kärleken som brinner. Begär man för mycket då?
Kan man bara acceptera att den man vill ha bara inte är romantisk. Klarar man verkligen av det? Jag vet inte om jag gör det. Men jag klarar heller inte av att bara låta honom gå och inte vara vid min sida.

Jag älskar honom verkligen. Och min energi som håller mig uppe över huvud taget går via honom och mina känslor för honom. Därför vill jag hela tiden förmedla, på olika vis, att jag älskar honom och att han betyder så hiskilens mycket för mig!
Men ibland känns det som man gör det för jäves. Det känns som om man kastar iväg bollen men man får den aldrid kastad tillbaka.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra...?

Man tänker flera tusentals tankar om dan.
Men typ 40 % handlar om hur meningslös man känner sig.
Att man känner sig ful, tjock, mobbad, att man inte passar in, what ever, man tänker hela tiden så dåligt.
Jag började verkligen fundera. Vad jag funderar på egentligen. Jag vill alltid veta vad andra tänker på, hela tiden, vilket kan göra vissa galna. Men när de väl frågar mig, vad jag tänker på, ja va fasiken skulle man svara?
Att man känner sig ful och äcklig och mår allmänt piss, eller ska man säga det gamla vanliga, "inget speciellt"?
Det jag tänker mest på, är nog hur andra ser mig, hur dom tolkar hur jag är som person. Ibland blir jag så nervös när man träffar andra människor. Man måste hela tiden göra det där braiga intrycket, man måste tolkas som man alltid har tolkats. Man är inte riktigt sig själv, eller är man det?
Det jag alltid blir nervös över är vad man ska ha på sig, som när man ska träffa pojkvännens släkt, då kan man ju inte direkt ha en klänning med den där extra u-ringningen som man har när man festar med sina polare. Men man vill ju inte riktigt ha de kläderna mamma vill att man ska ha på sig när ens egen släkt är på middag.
Sicket dilemma man skulle ha då!
Att jag inte bara kan komma i mysbyxor och t-shirt och bara vara jag, bara vara Sara. Nja, jag kan kanske vara mig själv i ett par jeans också, men jag ville väl bara känna av kontrasten.
Ja, sånt kan jag gå runt och tännka på.
Men det va ju några visst några tusen andra tankar också.
Vissa tankar är väl bra också. Vissa är nödvändiga. Vissa är bara ren strunt. Men, för det mesta är det nog nervösa tankar jag har.

Men kan jag inte bara släppa det, lyssna på min pojkvän och ta till mig det han säger om att jag är vacker som jag är, att jag inte behöver riva ut gaderoben varje gång som jag ska till honom på middag.
Kan jag inte bara acceptera mig som jag är!?

Det här är ingen kärleksdikt

Det är någonting med den här dikten. Jag kan inte sätta fingret på det riktigt. Men det är bara så... harmonisk på något vis.
Navid Modiri, som skrivit denna dikt, ska ha en eloge för sitt skrivande!
Helt underbart!

Läs och NJUT!

"Det här är ingen kärleksdikt"

1. Angående sömn
Ligger han vaken om nätterna med två fingrar mot din handled
kontrollerar din puls noggrant
så att den inte slår fel?
Bevakar han din sömn beredd att ge
varje famn han äger ifall du skulle vakna ur en mardröm?
Lägger han sig bakom dig
för att omsluta din kropp
med sin kropp?
Väcker dig med en kyss på varje ögonlock
och säger
med huvudet pressat mot din varma mage
fem minuter till
fem minuter till min älskling
innan vi tar oss an den här dagen
Gör han det?
Ligger han vaken?

A) Alltid B) Ibland C) Aldrig

2. Angående födelsemärken
Har han lärt sig att låta tiden stå still
och följt med blickarna över din hud?
Har han lärt sig alla dina prickar utantill
och översatt dem till ljud
och plötsligt en dag insett
att de tre nedanför din hals
är en hemlig kod
som översatt till ett annat språk
betyder fereshte.
Har hans pappa lärt honom att fereshte
betyder ängel på persiska?
Kallar han dig fereshte?
Letar han sagor?
Bygger han kartor?
Ritar han någonsin omloppsbanor
med fingret över din hud?

A) Alltid B) Ibland C) Aldrig

3. Övriga frågor
Tillägnar han varje kväll
till att rista dikter i en klipphäll
för att sedan skrika dem i en mikrofon
tills rösten låter gäll?
Använder han båda händerna
så att cirkeln blir sluten
och med blodfyllt huvud
och ansträngt hjärta
hamnar på akuten?
Använder han dig som referens
när han pratar om hur det känns
att det finns en gräns
för hur ont bara en person får göra?
Försöker han fortfarande röra
vid din handled när du går förbi
bara för att kolla så att allt står rätt till?
Har han kvar ett fotografi
på sin vägg där du som barn
gör piruetter bland rödmålade höstlöv
med en blick in i kameran
som inte hunnit börjat dö?
Smilgroparna grävda redan då.
Får han dig att le
bara för att han är berusad inte full
Sista frågan.
Skulle han säga nej till en hel värld
för din skull?

A) Alltid B) Ibland C) Aldrig

oroligheter

Om man är till för att trösta, varför vill man inte prata med någon när man väl har chansen?
Jag vet, jag är likadan. När helvetet är löst så frågar allt och alla "Vad har hänt?" "Hur är det med dig?" och nästintill alla säger också "Du vet att jag finns här om du vill prata!" eller "Du kan alltid prata med mig, det vet du!".
Och ibland vill man bara strypa alla och skrika "LÅT MIG VARA, FÖR I HELVETE!!!!" !

Ja... och nu känner jag mig precis lika dan. Som den tjatiga kärringen som bara vill veta! Fast jag vill verkligen hjälpa till!!
Jag vill verkligen finna vägen och hjälpa! Men jag ser målet, men jag kan bara inte nå dit! Vad ska man göra? Jag känner mig verkligen hjälplös!
Jag hör skriket efter hjälp, men jag kan inte hjälpa för det enda som man hör är skriket efter hjälp och stöd!

Jag hoppas verkligen att det vänder, eller i alla fall lugnar sig, så jag kan nå målet och kunna hjälpa!
Jag önskar verkligen att jag kan ge dig en stödjande kram och en hand att hålla i!
Jag önskar, jag hoppas!!!

Ja... jag blev som alla andra

Även jag...
Man läser blogg efter blogg och tillslut blev man likadan! Men jag har verkligen tänkt över det lite grann.
Visst, man har bilddagbok och diverse sådant. Men det är inte alltid man vill ha bilder och samma människor som läser det man skriver och sånt.
Jag vill kunna prata av mig. Men jag har bara inte kommit på vem jag ska överödsla alla tankar på...?
Man vill bara skriva av sig. Slippa använda sin lilla Grubbel-Gubbe och få lite respons av sina tankar om allt och ingenting som förekommer i ett litet liv som mitt.
Vi får väl se om det fungerar. Man måste ju testa.
Well well.
På återseende!