Tid

Tiden är alldeles för kort för att vara ledsen. Egentligen.
Men ändå kan jag inte låta bli.
Besökte min moster idag. Ingrid, "Krickring" som vi kallade henne.
Jag sjöng en ny sång för henne. Jag hoppas hon gillade den.

Jag saknar henne varenda dag. Även om jag inte hela tiden lägger tankarna på henne så finns hon alltid med mig. Hennes galenhet, glädje och stöd. Vad hade vi gjort utan hennes hjälp? Många gånger när jag är hos henne så kommer jag alltid på mig själv att få tårar i ögonen. Det var ju ändå fem år sen nu. Får man gråta ändå?
Jag tänker också på mamma, hur hon klarat av allting, det som blev kvar. All orättvisa!

Jag tror det är därför många ser mig som en stark person, en som alltid är glad och skrattar för det mesta. Det mesta av det är nog styrkan jag får från Ingrid, hon vill inte att vi sitter här, ledsna och sorgsna.

Jag tänker ofta på hur hon har det. Jag skulle vilja komma till henne någon dag. Eller finns man någonstans sen? Nej, bort med dom tankarna! Klart jag kommer till henne en dag. Eller?!
Jag kommer till henne så ofta jag kan i alla fall, i den mån jag kan. Det är så fridfullt där.

Jag saknar dig moster. Det kommer jag alltid göra. Du var speciell för oss alla, inte minst för mig! Jag får alltid ett leende på läpparna när jag tänker på alla de tokiga sakerna du hittade på. Och tro mig, jag är lika tokig som du va!

Du som läst allt det här... Glöm inte att le, trots att det kanske är svårt för tillfället. Man tror att man är kvar, men oftast har man börjat på något nytt. Fortsätt åt det håll som du själv vill, bara du har ett leende på läpparna.
Allt blir lättare med ett skratt.