Varför ska det vara så...?

Varför är det så jobbigt när andra pratar om henne?
Jag själv kan prata med andra om det, utan synliga problem. Men när man hör syskon och andra prata om henne ligger tårarna där och bara väntar på att få svämma över.
Varför är det så svårt, just när dom pratar om henne?
Kanske för att jag hälsar på henne så ofta utan dom...?
Kanske för att minnerna blir så verkliga?
Jag vet inte.
Jag kanske inte vill veta, just det.
Jag vill mest bara springa till henne och gråta!