Kommer fortfarande att använda denna... jag skaffar mig bara en tankebox till!

Jag har en ytterligare tankebox redo för tankar och grubbel som jag har.
Av olika anledningar har jag gjort detta.
Vill Du ha sidan till min kära tankebox?
Kommentera då och säg vem Du är och att Du vill ha sidan.
Så kanske jag ger dig den.

Ciao så länge!

Fan fan fan!

Varför ska saker och ting ska vara så svårt?!
Ska det vara så svårt att bara säga det? Va?! Kan jag inte bara erkänna det? Att jag gillar dig, jag är nyfiken och vill vara med dig!
Fan, om du känner likadant, varför kan inte du ta steget då? Eller har du redan gjort det och att det nu är min tur att ta nästa?

Fan.

Fan, fan, fan!

Och mer skit kommer med det hela! Skit är det väl inte precis, hon är toppen! En underbar vän!Men på nått vis så känns det som om jag inte får känna som jag gör på grund av det, men jag vet inte, det kanske är bara jag som tänker tokigt!?
Och jag kan inte säga detta till henne heller. Det känns... pinsamt? Att det är just honom som jag tänker på hela tiden, att det är honom jag är nyfiken på och vill.. ja, lära känna lite mer.

Annars så är det ganska okej. Julen har varit jättemysig med skidåkning och familjemys! Annorlunda och toppen! Idag vart de inte lika bra förstås! Ramlade och det knakade till i knät mitt. ILLA! Så nu sitter jag här och dricker öl och vilar.

Och grubblar massor förstås!

Hur ska detta gå egentligen?

Helvetes jävla knä-fan

Fan fan fan!

Knät kan ju inte svika en redan första skiddagen! Detta går inte!
Jag som aldrig brukar ge upp!
Men om jag inte gör det, så kommer jag nog hamna långt inna i skogen, med tanke på att jag inte kan sväng åt vänster!

Jävla skit!

Men det är så härligt att vara här! Det är snö vart man en ser. Solen skiner och det är minusgrader. Det är lite mycket lössnö i backen förstås men det ska nog lösa sig! Jag ska åka hela veckan, jag bara SKA DET!

Sen börjar jag fundera hur jag ska säga allt de jag tänker på till dig. Det börjar bli dax nu. Fast det är ett samtal som jag helst velat slippa. Ett samtal som jag undrar hur jag ska få till. Ska jag ta det när jag kommer hem, eller redan idag? Jag vet ju inte riktigt va jag känner om det hela heller. Så jag vet inte riktigt hur jag ska säga det på ett sätt så att det inte blir pinsamt.
Skit va struligt de kan vara då!

Voltaren, linement och knäskyddet.
Dags att åka ut i backen igen!

Vågar jag ta steget? Och hur gör jag det?

Vågar jag ta ett steg närmre?
Fast hur ska jag göra det?
Jag har ju inte gjort det här förr... Inte på det här sättet. Jag har aldrig kännt av vibbarna. Jag har ju mest bara lallat med och trott att det vart som de skulle. Det är ju då jag missat chanserna, en efter en! Men är detta en vibb då? Eller blir man pinsam nu, när man tror att det är nått och så är det inte alls så?
Gah varför kan inte bara steget tas?
Måste jag göra det?
Jag vet inte om jag vågar riktigt!

Shit!

Usch... men kanske något bra?

En tenta åt helvete... Och nu en kvar. Som jag hoppas kommer gå bättre!

Va skönt det kommer bli när vi åker iväg. Fast ändå så vill jag vara kvar här. Fast jag vet egentligen inte varför? Eller beror det på dig? Du får mig änna lite ur balans. Jag kan inte tänka rätt. Om du bara kunde vara här... Och ta bort mina drömmar.

" Se mig, sa jag

hör mig, sa jag

känn mig! "

Jag vet inte om jag borde tänka på dig. Eller vad det är som pågår.

Snurrig är det sanna ordet! Snurrig.

Varför just jag? Eller vad är det som är på gång?

Varför är alltid frågorna fler än svaren.

Suck... men det är kanske något bra på gång?

Självförtroende eller självkänsla? Eller bara kass på att ta emot bra kritik?

Jag är fortfarande tagen sedan gårdagen. Kan det vara för att jag inte alls är van vid att höra sådana ord? Antagligen. Antagligen för att jag knappt tillåter mig själv att vara bra. Vilket är skit. Som jag försöker ändra på, väldigt mycket!
Men jag bara känner att... Jag vet inte. Att jag inte är värd det, dessa fina ord som sagts till mig.

SKÄRP DIG SARA!

Jag försöker numera att se det mesta positivt och inte tänka så mycket. Fast ja, tänka kommer jag alltid göra, reflektera över allting. Men jag kanske inte behöver bearbeta allting så himla myclet och ingående! Bara leva i nuet och inte tänka så mycket på framtiden, för den kommer ändå komma! Ett bra uttryck som jag kläckte igår. Jag kan inte råför det, men jag är faktiskt lite stolt över mig själv när jag kläcker ur mig sådana saker, eller metaforer som bara... klickar! Det känns så jävla bra. Jag känner mig bra. Den ända av de få gånger jag helt ärligt känner mig bra! Jag borde ta vara på dom stunderna mer!



Jag har också insett att jag verkligen kan vara blind. På riktigt! "Kärleken är inte blind, bara ganska närsynt". Jag är verkligen blind. Jag fattar inte när någon tycker om en, så som, början till kärlek liksom. Jag fattar inte, hur ser man det?
Jag måste ha det sagt rakt ut. "Jag tycker om dig jäbligt mycket". Säger man så till mig så fattar jag ju. Och då kan jag kanske ta vara på tillfället istället för att missa den gång på gång.

Dags att förändra saker och ting!
BUMS!

Komik!

Ja... komik!

Det var längesen jag skratta så mycket!

Och så ont i käkarna man fick sen då!

HAHAHA!

Underbart!

Om man kunde skratta så hela tiden, varje dag... Vilka käk- och magmuskler man skulle bilda då! Och ett skratt förlänger ju livet, så som man brukar säga, jävlar va man skulle leva länge då!

Men fasen vilken kväll! När man kom hem så fick man först en kung-titel på självaste Nobeldagen, sen så får man reda på att jag är ens idol i klassen... Så sätter jag på radion, vad spelas? Om inte "Simply the best" med Tina Turner! Bara, WOW, liksom! Helt tagen är jag nu och vet inte vad jag ska skriva mer!

En dag som denna har jag längtat efter länge, länge, länge!

Jag njuter!

Skrivkramp? Eller bara trött kanske!?

Egentligen orkar jag inte skriva.

Känner liksom inte att jag har så mycket att säga, egentligen. Ältar samma saker hela tiden. Men det är ju lite svårt att lämna det eftersom jag tvingas leva med det hela varje dag!
Well well.
Jag har förälskat mig! <3
I en låt. Ja såklart, vad annars likson? Det va ju ett tag sen jag vart kär. Känns lite underligt när jag tänker efter. Ingen man tänker på sådär... mysigt! Men med tanke på låten jag förälskat mig i så vill jag ju bara mysa, men med vem då? Jag vill ju ha någon som kan krama bort all smärta, någon som kan ge mig den tryggheten som jag vekrligen inte har just nu. Någon som kan lugna mig och få ner mig på gjorde igen. Någon att mysa med när jag inte kan somna om natten. Men var är denne 'någon' ? En ytterligare bra fråga jag ställt mig själv på kort tid. Helt otroligt! Eller galet, jag vet inte.

Jag borde sova, jag borde plugga, jag borde le mer... Jag BORDE mycket, men vad gör jag egentligen? Nada känns det som. Skit! Men jag är glad att jag fick iväg brevet till min vän. Fått sagt de jag kände och de han borde veta. Nu finns inga missförstånd, bara dessa alla frågor som jag vill ha svar på. Speciellt om jag ens kommer få svar på frågorna? Ännu en bra fråga. Ja, jag är helt otrolig ibland. Tokigt! Det blidde visst några ord. Om det va nått vettigt jag fick sagt vet jag inte precis. Det är väl som så att jag måste sova lite kanske. Jo, det är sant faktiskt. Jag får sluta fega nu och sova! Mår fasen inge bra av att jag inte vågar sova.

Här kommer en smakbit ur min förälskelse!

"I kvinnors ögon blänker det,
av vedmod och av lust.
Du går från en till annan,
som ett skepp från kust till kust.
Du vänder dig mot vindarna
och vet aldrig mer.
Ska du kunna hindras från
att ge efter,
för vad dina ögon ser?"
- ur "I kvinnors ögon" av Ulf Lundell!

God natt då gott folk!

Tentaångest!

Nu börjar tentaångesten komma med stormsteg!
Jo visst borde jag plugga istället för att skriva här, men jag måste faktiskt ha en paus och skriva ut mina aggressioner och liknande!
Jag har vart sjuk, blev frisk i en endaste dag, och nu så kan jag inte prata. Fan.
Fan, fan, fan!
Hur ska det här gå liksom. Har redovisning snart och grejer! Och danslektionen i övermorgon. Hur ska detta gå egentligen?
Men två dagar efter sista tentan åker jag iväg till fjällen, ska bli gött som fan! Åka skidor, mysa och fira jul med familjen. Utan deppigheter, det sa mamma, jag tror på henne denna gången. Jag orkar inte med en deppig jul till, jag gör det inte! Denna gången kommer verkligen inte bli som förr och vi alla i familjen ska se till att det blir asbra! :) Ska bli spännande om jag kan åka skidor nu igen efter operationen. Hmm.... Jag hoppas ju verkligen det. Men frågan är ju om verkligheten är så som jag vill? Jag håller alla tummar jag bara kan!

För övrigt är väl allting som vanligt. Det är kallt, regnigt och ruggigt i stan och man vill inte gå en längre stund i stan precis. Så sjukt mycket folk, överallt! Jag blir tokig. Samma sak varje år. Julklappsbestyr!
Tur för min budget att jag inte har så många julklappar att införskaffa! Jag kanske ritar en täckning till mormor, but that's it! Det är illa i år, har inte många slantar kvar nu! Visst jag jobbar, men det är inte tillräckligt vill jag lova.

Ja, detta elände, varför inte bara vara med dom man tycker om och mysa istället för att spendera så mycket pengar för massa matriella ting. Jag börjar inse att jag är nog ingen materialist direkt, fastän jag har huuuur mycket prylar som hellst! Men jag är ju inte den som vill ha massa saker precis. :/ Skummt de där. Haha, I-landsproblem, verkligen! Varför sitter jag ens och tänker på sånt här? Kanske för att jag inte vill plugga, antagligen. Men jag får väl ta och göra lite nytta, för en gång skull!
Men sen så bär det av till Liseberg och mysafton med Erica! :)


Ciao