rädd... för mig själv?!

Jag har nu efter några dagar efter mitt så kallade "skivutsläpp" kommit på att jag inte vill lyssna på mig själv. Jag klarar inte av att höra min egen röst.
Är det så att jag skäms över mig själv? Eller att jag tycker att jag kommer mig själv för nära, eller att alla andra kommer mig för nära inpå den nakna själen?

Det är så fruktansvärt personligt och det är en barriär som jag helst inte bräcker, samtidigt som jag vill bli fjärilen som ännu är en larv.
Är jag blyg för mig själv?
Jag vet inte.
Kanske.

Det är så svårt. Jag har egentligen sämst självförtroende, men det är nog inte många som ser egentligen. För alla ser ju den spralliga, flummiga Sara som alltid finns och peppar och ler!
Men jag vet inte om jag bara är det, eller jag vet att jag inte är det.
Jag är en mycket sårbar flicka med alldeles för mycket tankar och är allmänt negativ och på tok för hård mot mig själv.
Egentligen är det tragiskt,
eller är man bara en vanlig människa!?

Ibland blir jag rädd för mig själv, för saker jag tänker på, för saker jag känner för vissa människor... för hur jag orkar med allt.
Ibland sliter man som ett djur, utan att man egentligen fattar att man håller på att bryta ner sig totalt, PANG! Borta!
Fast inte än.
Men snart.
Snart går jag i den vita korridoren och ser bara dom med vita rockar.

Nej, har jag sagt till mig själv,
jag ska inte bli som hon,
jag lovade mig själv,
jag lovade henne!
Jag ska inte bli så!
Nej, nej!

Men nu när man tänker efter så kör jag på motorvägen direkt dit.
Dax att byta körfält!
Bums!

Jag behöver nya perspekiv.
Egentligen borde jag bara resa bort.
Långt långt...
Bara jag,
eller jag och min hjärtevän!

Bort, bort, bort...
Där ingen kan få tag på en!
Bara borta!

- POFF -