Åldersnojja?

Äntligen fredag!
Denna veckan har verkligen vart jobbig. Jag vet inte, men det känns som om den mest bestått av stress och panik. Jag har känt att jag inte hunnit med det jag velat. Men ikväll då jävlar ska de bli dans så det skriker om det. Knäna kommer ta stryk, jag vet, men det är jag beredd på. Jag har preppat mig med allt va salvor och piller heter som har med smärtlindring att göra. Voltaren-gel är numera min bästa vän!

Helgen fortsätter sedan med jobb, bio, sova, jobb, plugg och gitarrspel. Vet inte riktigt hur jag ska få ihop allting men det ska nog ge med sig. Som det alltid gör.

Shit, idag är det ju fasen bara 4 dagar kvar. 4 dagar tills jag tar steget från tonåren! Det är då jag tar steget in på systemet! Haha!
Jag vet inte riktigt om jag vill det eller inte. Eller jo visst vill jag bli 20 år. Men sen kan det ju få stanna där. Jag vill inte ha mer ansvar nu. Samtidigt som jag inte vill känna mig som minst i världen. Lite dubbelmoral, jag vet. Men jag tror i och för sig att oavsett hur gammal man än är, så kommer man ändå känna sig så jävla liten!

Anyway. Dagarna går, det är ingenting jag kan ändra på. Så det är bara att acceptera att man blir äldre, så är det bara.

Men jag ska i alla fall rocka loss!
Ciao!

Svammel?

Hur kommer det sig att de som man vill dölja kommer fram ändå? Det finns ju en anledning till att det är dolt under ytan. Orden kommer aldrig till stämbanden och yttras. Men hur kommer det sig att de syns ändå? Det gnager mig verkligen. Behöver jag berätta det? Eller får det lova att ligga dolt som det är? Jag vet att det har påverkat mig, men jag trodde inte det va sån skillnad, eller är det de?

Ja... Vad vet jag, vad vet jag. Och jag lär ju inte få reda på någonting heller.

Sen är ju mitt självförtroende kassare än vanligt. Jag blir faktiskt lite förvånad själv faktiskt. Känner mig så fruktansvärt negativ när det gäller mig själv. Dansen går inge bra, sjunger gör jag knappt längre och jag tror ju inte på mig själv längre! Jag tror ju inte på att jag kommer lyckas. Ne usch, jag är verkligen hemsk mot mig själv!

Suck!

Men någonting jag kan vara stolt över mig själv är att jag klarade el- och stabilitetstentan!!! Jag klarade det! Jag fick till och med en 4:a av 5 på stabilitetstentan. Helt otroligt faktiskt!

Då ska man fokusera på maskinteknik A och B då. Snurrigt som satan är det i alla fall!!! Jag menar shit alltså! Men det löser sig! Det gör det ju för det mesta! Inte oroa sig... än!

Sen så har jag insett hur långsint jag är. Jag kan verkligen inte förlåta svek som är gammalt sedan länge. Det går verkligen inte! Jag har försökt, men nej, jag kan inte släppa det! Hur ska man kunna lita på någon som svikit en gång redan? Hur ska man veta att den inte sviker igen och igen och igen!? Det lär jag väl inte få svar på heller.

Men det tål att tänkas på!

Köpenhamn och överallt!

En underbar helg!
Ibland glömmer man verkligen att ens familj och vänner verkligen är världens bästa! Denna (lite tidiga) födelsedagspresent var en toppenhelg i Köpenhamn!
Riktigt roligt med öl i hamnen, strosing på Ströget och Live Irish music på Irish Rover Pub!
En riktigt mysig stad, inget att undvika!
En toppenhelg, jag har nog inga fler synonymer till ''tack för en toppenmysig helg''!
Ni vet att jag älskar er! <3

November.

Ja du känner ju mig. Jag är nästan aldrig rädd. Jag ger mig in i allting, med hela mit hjärta, utan att skämmas! Men tankarna jag har lämnat, har strulat till det. Det finns inget mer förvirrande än saker som orsakats på grund av en själv. Att känna att man kunde gjort på annat sätt, om man bara kunde gjort annorlunda just då!
Men gång på gång, kan jag känna att du är som jag. Att du spelar så som jag. Tänker som jag, bryr dig om så som jag. Jag kommer att fortsätta spela med, men jag vet inte vad jag håller på med, egentligen!
Jag vet, jag kommer inte att erkänna det. Inte ens för mina vänner! Men jag kollar fortfarande efter dig, när jag är påväg hem, varenda dag. Jag vet, jag vet, jag kommer inte er erkänna det. De tror att jag klarar mig fint, jag ljuger till och med för mig själv! Hur länge kan man undanhålla en hemlighet från en själv?
Och hoppet som du lämnade, är gömt i mitt rum. Jag är en stark människa, men ibland är jag så jävla svag för dig! Och gång på gång, sluter jag mina ögon och jag är kvar där, jag är kvar där! När vinden, och träden fortfarande är gröna i november!

Du som reser mig, du min vän i livet.

Du som reser mig

Se mig, hör mig, känn mig!

Du måste hitta ut för att hitta in!

Jag tror det svajar i min själ.

Se mig, sa jag!

Hör mig, sa jag, känn mig!

Jag litar på dig, du som reser mig.

Men jag kan ha fel, jag förstår inte allting själv, jag måste lösa upp det här!

Jag såg din chans att bli lämnad ifred, en chans att få vara med. Men det kom annat ivägen. Det finns ingenting som räcker, hjärtat kommer aldrig till tals! Men ändå, du min vän i livet. Se när kvällen brinner upp. En enda sak är givet, vi är två hjärtan i en och samma kropp. Men jag tappar allt igen. Det är möjligt att det händer, det kan vara svårt att hitta hem från alla hav och alla länder. Men ändå, du min vän i livet. Se när sommaren blir till höst, en enda sak är givet, du bär min luft, i ditt bröst.

När natten är här ska jag lämna allt tillbaks, vinet och skulden jag har. Du visste nog att jag hade mina själ, ett sätt att ge och ett sätt att ta. När mörkrets sista trummer dånar ut, överger och lämnar mig kvar! Jag blundar i en frusen tyst minut. Ett mycket sällsynt exemplar.

Ljus, stanna kvar! Kom och va min vän. Kom och ljusna mig igen, igen, igen!

Du sätter aldrig tilltro till en dröm, de sångerna som tar ens lik tillslut. Din skönhet inspirerar mig till en lögn, när mörkrets sista trummor dånar ut. Varför står du annars här? Du kunde ju valt den andra vägen. Du läser mig kapitel för kapitel, jag är mindre stolt nu, midre förlägen. Kom och va min vän för en sekund! När kvällens första frusna stjärnor vaknar. När natten kommer ska jag ge allting tillbaks. Resterna som jag fråssat i förgäves.

Ljus stanna kvar, kom och va min vän, ljusna mig igen, igen, igen!

Wnnerbäcks konsert 09.10.31 och lite annat.

Jag har bara ett ord; LOVELY!

Konserten var toppen, visst, jag kanske har sett honom på bättre konserter, men det var absolut inte dåligt! Han körde lite otippa låtar och det gilla jag! Men han glömde ju spela Stort Liv, Tvivel och Kom Änglar. Men jag får nöja mig med de jag fick!


* Järnvägsspår
* Köpenhamn Och Överallt
* Dunkla Rum
* Jag Har Väntat På Ett Regn
* Du Som Reser Mig
* Om Tiden Vill Ifatt
* Kedjebrev
* Lång Dag
* Varning För Ras
* Hugger I Sten
* I Stockholm
* Åt Samma Håll
* Fribiljett Till Himlen
* Söndag 13.03.99
* Du Får Mig
* Jag Får Liksom Ingen Ordning
* Kom Ihåg Mig Då
* Solen I Ögonen
* Om Du Lämnade Mig Nu


-Extranummer-
* Elden
* För Dig
* Sällsynt Exemplat


-Extranummer 2-
*Elegi
* Söndermarken

_______________


Ja, det var underbara timmar, timmar då jag bara va jag, utan att bry mig om något annat! Det var en fantastisk kännsla som jag inte kännt på länge, frihet, vilket påminner mig om att jag borde gå till bron och skrika av mig lite och sen ska jag spela min nya låt för Ingrid!
Fri!
Ja, tänk om jag kunde känna mig mer fri än bara i några timmar. Det hade vart så underbart!
Och så håller jag just nu på att vinna ett vad. Dock vet jag inte vad jag kommer vinna eftersom vi inte har kommit överenns om det ännu, kanske för att personen i fråga vet att denne kommer att förlora vadet, så fett! Jag har bestämt mig för att vinna, och då jävlar är det inte så mycket som stoppar mig!
Shit alltså, jag känner mig lite peppad för tillfället, peppad för utmaningar, stora sådana, spännande, givande, lite farligt... Ett äventyr helt enkelt!
Ge mig ett äventyr, en utmaning!
Jag är redo.
Alltid Redo!

Humf!

Ja... då va de bara att fortsätta.
Eller?
Kan jag verkligen gå vidare nu, efter nya löften och svar? Jag är väl så illa tvungen antar jag, för här kan jag fasiken inte vara kvar! Nej usch!
Jag måste sluta tänka och bara vara jag och köra på! Så som jag gjorde innan du kom in på mitt liv. Det gick ju så bra då!

Ja, ja... Vad är en bal på slottet?

Jag har för all del blivit danslärare igen, för mina vänner på Chalmers. Och Anna, som har det så seriöst har skrivit värta PM:et om vad det är som gäller och grejer! Lovely! Ska bli kul och dansa lite igen! Får se om jag har tålamod att lära dom små liven bara. Haha, har ju en tendens till att ge upp lite fööör lätt! Men det hela ska nog gå som en dans på rosor! =)

Jag har födelsedagsångest också, jag vill verkligen inte fylla år! Eller... klart jag vill bli 20 och så. Men jag orkar inte med att göra något utav de hela!Hade vart så gött om någon annan kunde gjort de hela så kunde jag bara komma och se glad ut! De hade funkat så bra för mig så! Men jag får väl ta och hitta på något finuligt! Det löser väl sig nog.
Sen så går tiden alldeles för fort! På tok för fort alltså! Det är redan slutet på okober! Jag menar hallå eller!? Vart tog sommaren vägen?!?!?!?
Sen så kommer alla födelsedagar på en gång, verkligen ALLA! Jag orkar bara inte med det hela! Kan det inte bara bli 20 december så jag får åka iväg med min familj till Fjällen och bara vara!? Det hade underlätat sååå om jag bara kunde få sjunka genom jorden en stund och dyka upp efter allt jobbigt! Så kan jag ju gå vidare och vara jag ändå!

Well... Livet är en dans på rosentaggarna just nu. Men jag ska en dag, en dag, dansa på de silkeslena blodröda bladen!

Watch me!