November.

Ja du känner ju mig. Jag är nästan aldrig rädd. Jag ger mig in i allting, med hela mit hjärta, utan att skämmas! Men tankarna jag har lämnat, har strulat till det. Det finns inget mer förvirrande än saker som orsakats på grund av en själv. Att känna att man kunde gjort på annat sätt, om man bara kunde gjort annorlunda just då!
Men gång på gång, kan jag känna att du är som jag. Att du spelar så som jag. Tänker som jag, bryr dig om så som jag. Jag kommer att fortsätta spela med, men jag vet inte vad jag håller på med, egentligen!
Jag vet, jag kommer inte att erkänna det. Inte ens för mina vänner! Men jag kollar fortfarande efter dig, när jag är påväg hem, varenda dag. Jag vet, jag vet, jag kommer inte er erkänna det. De tror att jag klarar mig fint, jag ljuger till och med för mig själv! Hur länge kan man undanhålla en hemlighet från en själv?
Och hoppet som du lämnade, är gömt i mitt rum. Jag är en stark människa, men ibland är jag så jävla svag för dig! Och gång på gång, sluter jag mina ögon och jag är kvar där, jag är kvar där! När vinden, och träden fortfarande är gröna i november!