Det är inte rättvist!

Om du bara kunde förstå hur illa detta tär på mig.
Hur svårt kan det egentligen vara att prata med mig?
Det va ju så himla enkelt innan. Vad va de som gick snett?
Fortfarande är frågorna många.
Och fortfarande inga svar!
Jag lovade dig att jag skulle fortsätta le. Men jag kunde inte hålla mitt löfte.
Jag kan inte le längre. Jag kan inte sova. Jag kan inte äta.
Förstår du nu hur paniken inom mig förstör?
Denna ständiga ovisshet. Jag orkar inte vara stark längre.
Nu skulle jag inte säga nej till en fribiljett till himlen. Jag skulle inte tveka en sekund.

Jag har inte ens fått en chans. Att förklara mig, om jag nu så behöver.
Du har inte gett mig en chans att visa något bra.
Jag drömde att du lyssna och förstod.
Men jag fick aldrig någon chans.

Det ser kanske ut som om jag vet. Men jag har verkligen ingen aning.
Jag svarar på ett språk jag inte kan. Om du bara kunde höra mig nu. Jag ropar på hjälp!
Det kanske är lätt för dig att bara låta det vara ett tag.
Men du gör det verkligen inte lättare för mig.

Det är inte rättvist att bara lämna mig här i ovissheten!