rädd... för mig själv?!

Jag har nu efter några dagar efter mitt så kallade "skivutsläpp" kommit på att jag inte vill lyssna på mig själv. Jag klarar inte av att höra min egen röst.
Är det så att jag skäms över mig själv? Eller att jag tycker att jag kommer mig själv för nära, eller att alla andra kommer mig för nära inpå den nakna själen?

Det är så fruktansvärt personligt och det är en barriär som jag helst inte bräcker, samtidigt som jag vill bli fjärilen som ännu är en larv.
Är jag blyg för mig själv?
Jag vet inte.
Kanske.

Det är så svårt. Jag har egentligen sämst självförtroende, men det är nog inte många som ser egentligen. För alla ser ju den spralliga, flummiga Sara som alltid finns och peppar och ler!
Men jag vet inte om jag bara är det, eller jag vet att jag inte är det.
Jag är en mycket sårbar flicka med alldeles för mycket tankar och är allmänt negativ och på tok för hård mot mig själv.
Egentligen är det tragiskt,
eller är man bara en vanlig människa!?

Ibland blir jag rädd för mig själv, för saker jag tänker på, för saker jag känner för vissa människor... för hur jag orkar med allt.
Ibland sliter man som ett djur, utan att man egentligen fattar att man håller på att bryta ner sig totalt, PANG! Borta!
Fast inte än.
Men snart.
Snart går jag i den vita korridoren och ser bara dom med vita rockar.

Nej, har jag sagt till mig själv,
jag ska inte bli som hon,
jag lovade mig själv,
jag lovade henne!
Jag ska inte bli så!
Nej, nej!

Men nu när man tänker efter så kör jag på motorvägen direkt dit.
Dax att byta körfält!
Bums!

Jag behöver nya perspekiv.
Egentligen borde jag bara resa bort.
Långt långt...
Bara jag,
eller jag och min hjärtevän!

Bort, bort, bort...
Där ingen kan få tag på en!
Bara borta!

- POFF -

Och skivan är klar! Tack Axel min underbara som fixat och donat så den blidde så fin!
Ja, imorgon får jag äntligen träffa dig igen! Två veckor har gått nu och det känns... Det känns!
Usch... det är alldeles för lång tid när jag tänker efter, usch & fy!!!
Jag saknar honom så jag nästan blir galen! Bara det att man får hålla om varandra, se varandra när man pratar och pussa på varandra! Saknaden och längtan är enormus! Det kommer bli jobbigt att jobba imorgon. Kolla på klockan jämt och stänigt och bara vänta på att klockan ska bli 19:30 så jag får gå och ge min älskling en bamse-kram!
Well well. Nu ska lillan sova och peppa sig för att jobba imorgon i 7½timmar.
Ciao ciao!

kan man inte bara få en handbok?

Det känns som om det är nått fel.
Varför säger du det inte till mig?
Litar du inte på mig? Eller vad är det frågan om?
Kan jag bara inte få en jävla manual till din hjärna och det du tänker på?
Va?!?!?!?!
Snart blir jag tokig...
Jag vill inte att du ska ändra hela ditt liv för min skull.
Jag vet inte om jag vill att du ska kunna säga nej till en hel värld för min skull. På frågan som ställdes,
Skulle du kunna säga nej till en hel värld för hennes skull ?
A) Alltid B) Ibland C) Aldrig
Ditt svar borde nog vara: b) Ibland....

Ibland blir jag så orolig... Att en dag, så finns du inte längre, inte längre hos mig.
Jag vill aldrig att den dagen ska komma! Jag vill aldrig lämna dig!
Jag älskar dig av hela mitt hjärta!
Det vet du!

Frågan är bara den... Vad gör jag för fel?

Nervositet och ren kärlek

Ja... nu är det inte långt kvar tills jag står i studion. Då spelar jag förhoppningsvis in Kom Änglar (Lars Winnerbäcks låt). Det är sjukt spännande och jag är gaaaalet nervös.

Det roligaste är när jag sjunger den kan jag inte låta bli att tänka på min underbara pojkvän. Det är omöjligt, jag har försökt. Men då jag sjöng den första gången vi sågs och jag såg honom... Det är ett ögonblick som fortfarande finns på min näthinna!

Jag är så otroligt glad att jag har honom! Han stöttar mig och tröstar mig när jag är ledsen, han skrattar med mig när jag är glad. Han får mig att känna mig trygg och älskad. Han får mig varm då jag fryser!

Det finns så himla mycket jag kan säga om honom! Han är verkligen det bästa som finns och jag älskar honom så otroligt mycket att det knappt går att förklara!

Det är ren kärlek!

Jag kände att dela med mig lite av ett brev jag skrev till min underbara kärlek som är sjuk och lämnade mig ensam en kväll som denna...
Well well... jag är lite deppig och saknar honom väldigt mycket!

~~~

Axel!
Jag saknar dig.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta.
Det går inte en stund utan att du finns i mina tankar
och inte minst i mitt hjärta.
You rock my world baby!
Den dagen jag såg dig för första gången
knuffade du bort alla
och tog din plats i mitt hjärta
och där har du nu fastnat och kommer aldrig tas därifrån!
Du är min älskling och det kommer du alltid vara!
Jag älskar dig mer än någonsin!

I will always love you baby
with every bit of me!

Jag ville bara att du skulle veta!
/Din flicka!

sicken dag alltså...

... Ja herre gud... sicken dag!
Dagen började med att jag försov mig en kvart, (inte för det gjorde så mycket, men ändå) sen så när man kom till jobbet började det roliga!
Martina, hon som kom klockan 7.00 till jobbet för att ta emot leveransen, fick bara gå runt och lala ett bra tag i väntan på leveransgubbarna. Sen, runt 9-tiden då jag kom, då kom den efterlängtade leveransen, 2 timmar sen!!! Det var bara att sätta igång att jobba!
In med alla 15 pallarna, som för övrigt brukar vara typ 10-12 st, och sen upp med alla varor! Bara det att afären öppnar ju 10.00! :O
Det var massa upplock och det va mycket att göra med tiden gick fort så fort!
En rolig, med lite kaotisk dag!
Jag hoppas nästa dag, vilket är på lördag, går bra det med!

Hare göttans!
Tjipp och hej!

jaha...

Well well... Då börjar man en första dag på ett av nu tre jobb.
Jag är både nervös och allmänt opepp! För de första vet jag inte var och hur jag ska komma in i lokalerna :/ sen vet jag knappt någonting om vad jag ska göra....
Hej hopp och pannkaka säger jag bara.
Hur sjutton ska detta gå till hade ni tänkt?!
Men men, det blir säker skojigt, lite omväxling och det sägs ju ska förnöja så....
Jag vill egentligen bara vara hemma för jag känner mig görhängig och börjar nog bli sjuker, men det är ingen idé att va hemma om jag inte har feber, det är min teori som jag haft ett bra tag nu och det får jag väl stå fast i. Jag är ju ändå ledig imorgon!
Det är ju alltid något. Eller nått sånt.
Ja, usch, klockan är 8.00 ".. och här är Ekot". Hehe skojja bara.
Men jag får väl berätta sen hur det gick när Lilla Jag skulle börja sitt tredje jobb, inget mindre än på Lagerhouse.

Ciao!

Jag måste få veta!

"If you're a sailboat I would sail you to the shore.

If you're a river I would swim you,

If you're a house I would live in you all my days.

If you're a preacher I'd begin to change my ways."

~~~

Du vet att jag älskar dig.

Jag skulle göra allt för din skull!

Jag kan säga nej till en värld för din skull!

Jag märker ju att det är något fel,

jag tror jag vet vad det är.

Men jag måste få höra det!

Få kicken i baken!

Jag måste få veta vad som gnager dig!

För det känns som om jag står utanför,

utanför dina tankar.

Jag bankar och slår på dörren.

Men du släpper inte in mig.

Det skär i mitt hjärta!

Jag vill ju vara en del av dig!

Inte tillbehöret bredvid.

Jag vill vara glassen du älskar.

Inte kolasåsen som bara rinner längs med.

Jag vill vara din!

~~~

"There are nine million bicycles in Beijing.

That's a fact.

It's a thing we can't deny,

like the fact that I will love you till I die. "

~~~

Jag vill verkligen inte att du ska tvivla.

Jag kommer alltid att älska dig!

ALLTID!

Lova mig att om du läser det här, du vet vem du är,

lova mig att aldrig glömma att jag älskar dig

av hela mitt hjärta,

även den dag jag ligger under marken,

då kommer mitt hjärta fortfarande slå för dig!

Jag älskar dig!

Ja... Jobba natt kan vara rätt nice. Men inte när stationen håller på att renoveras och den stora skylten som syns från vägen är släkt. Då tror ju alla att stationen är stängd (för er som undrar jobbar jag på bensinstationen OKQ8) .
Det är lite segt må jag säga.
Nu är klockan 05.12 och jag har ca. 1 timma och 40 minuter kvar innan jag kan få gå och nanna!
Jag saknar syrran som är på andra sidan jordklotet och har det allmänt gött!
Jag saknar min pojkvän som jag inte kommer träffa på ett tag.
Jag saknar faktiskt min vän Louise också! Henne har jag inte träffat på göralänge och det är synd och skam att man inte ses oftare!
Ryktet sprids och jag har hört att hon snart ska bege sig till Skåneland för plugg... Då kommer det ju ta ännu mera görlång tid innan man ses och så vidare! Sakna sakna sakna!!
Det är otroligt.
Det är ju inte för ens man inte träffar dom så ofta som man inser hur fantastiska människor dom är! Det är ju helt galet faktiskt när man tar och fundera lite kring det.

Det är egentligen helt otroligt hur mycket av ens liv som gått åt till att sakna människor, gamla tider och platser man vart på och vill till. Det är ju när det inte finns i närheten som man vill ha de mest. Konstigt de dära! För när man väl är på den dära platsen, eller är med de dära människorna, så känns det inte som man njuter så mycket av sekundrarna som man verkligen borde.
Det ska det bli ändring på numera! Jag ska njuta av varenda stund som är så värdefull!
Så ska det bli!

Jaha... vad gör man nu då när klockan är tjugo över fem och inte en kotte är här och håller mig lite sällskap!?
Man får väl änna ta och läsa alla dessa veckotidningar som man kommer åt! SE&HÖR, HäntExtra, you name it! Nu ska Sara få koll på skvallervärlden!

Tjo och fortsätt slummra sött!

besvarad kärlek?

Kan man bevisa saker och ting genom att bara säga det med ord?
Kan man mena att man älskar någon genom att enbart bara säga "jag älskar dig"?
Räcker verkligen bara det?
Hur bevisar man det på något annat sätt så att man verkligen får den andre att inse att man faktiskt menar det man säger och känner?

Hur kan man få den man älskar att försöka visa att han verkligen älskar mig?
Att bara få höra, "jag älskar dig" ibland, det känns inte som om det räcker.
Det känns som om det inte är tillräckligt med ved till elden som brinner, kärleken som brinner. Begär man för mycket då?
Kan man bara acceptera att den man vill ha bara inte är romantisk. Klarar man verkligen av det? Jag vet inte om jag gör det. Men jag klarar heller inte av att bara låta honom gå och inte vara vid min sida.

Jag älskar honom verkligen. Och min energi som håller mig uppe över huvud taget går via honom och mina känslor för honom. Därför vill jag hela tiden förmedla, på olika vis, att jag älskar honom och att han betyder så hiskilens mycket för mig!
Men ibland känns det som man gör det för jäves. Det känns som om man kastar iväg bollen men man får den aldrid kastad tillbaka.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra...?

Man tänker flera tusentals tankar om dan.
Men typ 40 % handlar om hur meningslös man känner sig.
Att man känner sig ful, tjock, mobbad, att man inte passar in, what ever, man tänker hela tiden så dåligt.
Jag började verkligen fundera. Vad jag funderar på egentligen. Jag vill alltid veta vad andra tänker på, hela tiden, vilket kan göra vissa galna. Men när de väl frågar mig, vad jag tänker på, ja va fasiken skulle man svara?
Att man känner sig ful och äcklig och mår allmänt piss, eller ska man säga det gamla vanliga, "inget speciellt"?
Det jag tänker mest på, är nog hur andra ser mig, hur dom tolkar hur jag är som person. Ibland blir jag så nervös när man träffar andra människor. Man måste hela tiden göra det där braiga intrycket, man måste tolkas som man alltid har tolkats. Man är inte riktigt sig själv, eller är man det?
Det jag alltid blir nervös över är vad man ska ha på sig, som när man ska träffa pojkvännens släkt, då kan man ju inte direkt ha en klänning med den där extra u-ringningen som man har när man festar med sina polare. Men man vill ju inte riktigt ha de kläderna mamma vill att man ska ha på sig när ens egen släkt är på middag.
Sicket dilemma man skulle ha då!
Att jag inte bara kan komma i mysbyxor och t-shirt och bara vara jag, bara vara Sara. Nja, jag kan kanske vara mig själv i ett par jeans också, men jag ville väl bara känna av kontrasten.
Ja, sånt kan jag gå runt och tännka på.
Men det va ju några visst några tusen andra tankar också.
Vissa tankar är väl bra också. Vissa är nödvändiga. Vissa är bara ren strunt. Men, för det mesta är det nog nervösa tankar jag har.

Men kan jag inte bara släppa det, lyssna på min pojkvän och ta till mig det han säger om att jag är vacker som jag är, att jag inte behöver riva ut gaderoben varje gång som jag ska till honom på middag.
Kan jag inte bara acceptera mig som jag är!?

Det här är ingen kärleksdikt

Det är någonting med den här dikten. Jag kan inte sätta fingret på det riktigt. Men det är bara så... harmonisk på något vis.
Navid Modiri, som skrivit denna dikt, ska ha en eloge för sitt skrivande!
Helt underbart!

Läs och NJUT!

"Det här är ingen kärleksdikt"

1. Angående sömn
Ligger han vaken om nätterna med två fingrar mot din handled
kontrollerar din puls noggrant
så att den inte slår fel?
Bevakar han din sömn beredd att ge
varje famn han äger ifall du skulle vakna ur en mardröm?
Lägger han sig bakom dig
för att omsluta din kropp
med sin kropp?
Väcker dig med en kyss på varje ögonlock
och säger
med huvudet pressat mot din varma mage
fem minuter till
fem minuter till min älskling
innan vi tar oss an den här dagen
Gör han det?
Ligger han vaken?

A) Alltid B) Ibland C) Aldrig

2. Angående födelsemärken
Har han lärt sig att låta tiden stå still
och följt med blickarna över din hud?
Har han lärt sig alla dina prickar utantill
och översatt dem till ljud
och plötsligt en dag insett
att de tre nedanför din hals
är en hemlig kod
som översatt till ett annat språk
betyder fereshte.
Har hans pappa lärt honom att fereshte
betyder ängel på persiska?
Kallar han dig fereshte?
Letar han sagor?
Bygger han kartor?
Ritar han någonsin omloppsbanor
med fingret över din hud?

A) Alltid B) Ibland C) Aldrig

3. Övriga frågor
Tillägnar han varje kväll
till att rista dikter i en klipphäll
för att sedan skrika dem i en mikrofon
tills rösten låter gäll?
Använder han båda händerna
så att cirkeln blir sluten
och med blodfyllt huvud
och ansträngt hjärta
hamnar på akuten?
Använder han dig som referens
när han pratar om hur det känns
att det finns en gräns
för hur ont bara en person får göra?
Försöker han fortfarande röra
vid din handled när du går förbi
bara för att kolla så att allt står rätt till?
Har han kvar ett fotografi
på sin vägg där du som barn
gör piruetter bland rödmålade höstlöv
med en blick in i kameran
som inte hunnit börjat dö?
Smilgroparna grävda redan då.
Får han dig att le
bara för att han är berusad inte full
Sista frågan.
Skulle han säga nej till en hel värld
för din skull?

A) Alltid B) Ibland C) Aldrig

oroligheter

Om man är till för att trösta, varför vill man inte prata med någon när man väl har chansen?
Jag vet, jag är likadan. När helvetet är löst så frågar allt och alla "Vad har hänt?" "Hur är det med dig?" och nästintill alla säger också "Du vet att jag finns här om du vill prata!" eller "Du kan alltid prata med mig, det vet du!".
Och ibland vill man bara strypa alla och skrika "LÅT MIG VARA, FÖR I HELVETE!!!!" !

Ja... och nu känner jag mig precis lika dan. Som den tjatiga kärringen som bara vill veta! Fast jag vill verkligen hjälpa till!!
Jag vill verkligen finna vägen och hjälpa! Men jag ser målet, men jag kan bara inte nå dit! Vad ska man göra? Jag känner mig verkligen hjälplös!
Jag hör skriket efter hjälp, men jag kan inte hjälpa för det enda som man hör är skriket efter hjälp och stöd!

Jag hoppas verkligen att det vänder, eller i alla fall lugnar sig, så jag kan nå målet och kunna hjälpa!
Jag önskar verkligen att jag kan ge dig en stödjande kram och en hand att hålla i!
Jag önskar, jag hoppas!!!

Ja... jag blev som alla andra

Även jag...
Man läser blogg efter blogg och tillslut blev man likadan! Men jag har verkligen tänkt över det lite grann.
Visst, man har bilddagbok och diverse sådant. Men det är inte alltid man vill ha bilder och samma människor som läser det man skriver och sånt.
Jag vill kunna prata av mig. Men jag har bara inte kommit på vem jag ska överödsla alla tankar på...?
Man vill bara skriva av sig. Slippa använda sin lilla Grubbel-Gubbe och få lite respons av sina tankar om allt och ingenting som förekommer i ett litet liv som mitt.
Vi får väl se om det fungerar. Man måste ju testa.
Well well.
På återseende!