Begär jag för mycket...?

Eller är det så att jag bara tycker om honom... lite för mycket? Mer än vad han tycker om mig? Har det hela gått för fort, eller är det de att det inte har gått så långt alls?
Om jag bara hade vunnit på lotto, en miljon eller två! Då hade ju problemen varit färre. Jag är mest trött på allting! Tiden finns ju, viljan finns ju verkligen! Det är bara det att man inte har ett öre kvar att leva för! Inte nånting. Jag hade ju knappt tillräckligt att betala räkningarna på! Helgalet! Så tokigt att man inte vet vart man ska ta vägen. Att pengar styr så mycket egentligen, det är ofattbart!

Jag önskar bara att han kunde ringa ibland, utan anledning liksom! Bara för att få höra min röst och säga att han saknar mig. För det är ju det jag vill hela tiden! Begär man för mycket då? Om du bara kunde svara på den enkla frågan. Varför är alltid frågorna fler än svaren? Men en sak är ju bra i alla fall och det är ju att oavsett så tycker jag om denna pojke nått så fruktansvärt mycket. Och jag tror att jag kanske sagt det där väldigt många gånger. Men det är nog för att det bubblar till så mysigt i magen varje gång jag tänker på det, så jag bara måste skriva och säga det!

'Cause I really do, I really do like him! A lot! <3
Och med det säger jag god natt och slummra så sött! För imorgon är det en ny vecka, ny dag och nya tag med brandövningar på schemat!
Sleep tight!

Toppendag! Jag känner att jag mår riktigt bra!

En dag som börjar sömnig och frusen. Halkar på isen och trippar som rumpnissar till båten som vi hinner med nätt och jämnt! Sedan börjar det! Skratt, värme, vatten, livbåtar och bara roligheter! Sedan efter en lång lång dag, då man är helt slut, sätter man sig på banken. Vad väntar en då? Jo då, en kö på 19 nummer innan det var min tur. Det tog bara en timme så var jag ute igen! Var fruktansvärt trött och kände mig riktigt sliten. Så jag var lite bitter då jag satte mig vid datorn och kollat igenom mailen, men jag kollade min chalmers-mail och vad väntade där, om inte ett mail där det stod ATT JAG KLARADE TENTAN! Jag vart som i trans! Inte för ens efter ca en kvarts segerdans kunde jag ringa till första bästa som skulle få dela min glädje! DEt blev ett samtal till mitt hjärta! Det rusade igenom en vind som bara värmde upp hela mig. Ett lyckorus!

Jag bara fylls av massor med rus just nu. En vecka som har gått så fort att jag knappt hängt med alls, det känns ju som om det var igår jag var tvungen att lämna mitt hjärta där nere i Skåneland! En underbar helg måste jag medge! Kommer ner och bara får massa värme, inte bara från hjärtat mitt utan även hans vänner. Bara massa värme som strömmar sig över en. En atmosfär som ingen kan beskriva! En känsla som är helt... underbar! När jag hade satt mig på tåget och det rullade iväg så ville jag inget hellre än att hoppa av i Lund och ta nästa tåg tillbaka igen. Jag bara insåg hur mycket jag skulle sakna honom. Men jag insåg att vi måste tillbaka till verkligheten. Jag skulle åka direkt till jobbet. Fruktansvärt tråkigt i sig. Men jag kom hem till roligheter också. Jag har badat i älven och lattjat med livbåtar!

Men jag känner fortfarande att jag vill tillbaka, tillbaka till den varma famnen, att bli omtyckt och kärleken! Om jag bara kunde få höra din röst, om och om och om igen! Om du bara kunde hålla om mig om nätterna, så jag inte är lika rädd för att somna! Om jag bara kunde få din kärlek i överflöd! Då hade jag verkligen mått hur underbart som hellst! Jag mår bra, det är inget snack om saken, fast, 30 mil är fortfarande 30 mil...

I miss you my heart! <3

Och hon har en dator igen!

Snacka om att livet utan dator OCH mobil var en handikappad situation! Hade i stort sett inte kontakt med någon! Men nu har jag både mobilen och datorn tillbaka! Lovely!

Och imorgon åker jag ner till mitt hjärta! Mysigt ska det bli. Jag längtar verkligen, lite overkligt faktiskt. Det var så längesen jag kände så här, är jag verkligen kär? Jag tror det, jag hoppas det! Jag tycker om honom så otroligt mycket! Gaaaah, måste han bo så fruktansvärt långt bort? Jag blir tokigt galen! Men imorgon dår jag i alla fall hålla om honom på riktigt!

I think I like him!

Längtan

Då va det bestämt. Snart så är jag hos dig. Snart så får du äntligen hålla om mig! Snart, snart... Det handlar bara om dagar nu. Bara dagar! Känns lite pirrigt, fast ändå så... lättande. För det enda vi behöver nu är tiden med varandra. Det där med avståndet har vi ju redan börjat kämpa igenom! Vi behöver tid för varandra, med varandra.

Ja, tid, tid och åter igen tid. Allting handlar om tid. Det är ju nästan så man blir deprimerande va man är beroende av tid! Tiden som varit, tiden som är och tiden som komma skall. På ett sätt är jag rädd för framtiden, samtidigt som det egentligen inte finns någonting att vara rädd för när det gäller framtiden, för den kommer komma ändå, vare sig man vill det eller inte, så är det bara! Men på ett sätt så blir jag rädd för att planera. Kanske för att jag är rädd att bli besviken om det inte blir så som det va planerat. Kanske är därför jag är så inpulsiv av mig. Kanske därför som jag inte bestämmer någonting för en möjligtvis en vecka innan, men det är inte ofta jag planerar längre än så. Det är lite tragiskt egentligen när mina vänner bokar upp mig, tillochmed själva skriver in det i min kalender för att jag inte ska göra annat. Jag är ju experten på att dubbelboka mig! Men... Det är sån jag är, take it or leave it, liksom!

En annan sak som får mig att ta tag i min grubbel-gubbe är ju allting med henne. Jag kan inte råför det, men det är en ilska som har funnits i mig så länge, som kom ur mig för några dagar sen, men som på ett sätt fortfarande finns kvar. Men nu vet jag äntligen vad jag ska säga till henne. Om vi någon gång pratar med varann! Bara det är ju en enorm lättnad för min del. Innan har jag ju undvikit stan, tagit omvägar och bara vart rädd så fort jag är i närheten av ställen där jag kan stöta på henne. Jag har ju inte vetat vad jag skulle göra om jag skulle se henne. Men nu vet jag åtminstone vad jag ska säga! Alltid något, alltid något...

Sen så har jag insett att jag vart lite stressad den senaste tiden. Det är mest tentan får jag väl säga... Jag har ju haft sån prestationsångest så jag inte ens kännt igen mig själv. Men i nuläget kan jag ingenting göra åt det hela. Nu har jag ju äntligen jullov! Och jag börjar skolan igen på onsdag. Underbart! I alla fall 4 dagars lov! Jag vet lite vad jag ska ta mig till dessa dagar. Jag ska till sjukgymnasten igen, då mitt underbar knä strular till det för mig igen :( Sen så behöver jag styrketräningen, jag har faktiskt saknat det lite änna! Det värsta är ju att jag måste börja betala för det, hmm... riktigt illa för en fattig student som mig!
Men det är ett problem jag får ta tag i senare!

Nu ska jag i alla fall sova och drömma så sött jag bara kan... Jag önskar varenda kväll att mardrömmarna ska försvinna. Men det kommer väl hoppas jag. Jag bara önskar mig det!

Well well...
Ciao!

Tentaångest... igen!

Usch jag gillar verkligen inte det här. Pressen liksom. Jag får verkligen inte faila denna tentan! Det bara får jag inte! Visst att jag inte klarade den för jag var totalbakis... Men kom igen, så svår var den faktiskt inte! Jag måste fixa den nu! Fast bara det gör ju att man får en total blackout! Jag är nervös! För jag kommer ju bli totalt utskrattad av både mig själv och andra om jag inte klarar den!!!

Ångest!

Men det är ju bara att sätta sig där och göra så gått man bara kan. Jag får ju min ring imorgon, alltid något positivt. Och efter tentan ska jag och min ängel på Guys And Dolls! Skoj skoj!

Och snart så ska jag åka ner till mitt hjärta. Ja, eller, om några veckor, men det är snart för att jag tänkte som så att jag ska få tiden att gå fort fort genom att göra massa! Skolan börjar ju nästa vecka. Fast det blir ju inget tidsfördriv direkt med de schemat... Varför inte bara köra ihop allting istället för att gå typ en-tre föreläsningsdagar i veckan!? Det är ju galet segt! Vad ska man göra resten av dagarna då? Vi kommer ju inte ha någon tenta på det hela, så plugga är ju inget alternativ! Ja... vi får göra saker vi i klassen helt enkelt. Vi ska ju dansa i alla fall. Jag och min kära "kollega" kom fram till att vi måste träna minst 2 gånger i veckan. Det är ju bara att hoppas och be för att alla vill och kan det! Men om dom ska hinna med sitt mål så måste det vara så! Speciellt med tanke på att vi började om mitt i allt! Men det löser sig nog!

Shit va jag bara babblar, om vad egentligen? Ingenting skulle jag tro. Jag gör väl det mesta för att slippa plugga. Jag vet ju egentligen inte vad jag ska plugga på! Har gjort det jag kan för att förbereda mig. Klart jag kan läsa, läsa och läsa igen. Men till vilken nytta? Jag tror inte jag kommer få in mer i huvudet nu!

Ja, ja. Nu kör vi ett ryck och läser lite till!
Jag lär väl beklaga mig lite snart igen!

Ciao så länge!

Saknaden är nått så enorm

Jag trodde det skulle vara lättare än vad det är. Jag kan ju knappt tänka! Plugget går just nu inte alls och jag vill bara vara på en helt anna plats. Jag vill vara i hans varma famn. Bli omhållen och bara bli omtyckt! Jag vill att drömmarna ska försvinna en gång för alla och att jag ska bli bra igen.
Och tro mig, sjörätten får inte direkt bort mina mardrömmar, inte ett dugg faktiskt! Snarare tvärtom. Jag har nån konstig ångest som jag inte kan hantera. Jag blir stressad för minsta lilla och att jag inte har någon kontroll över mig själv över huvud taget! Det är nog rätt illa tror jag. Jag bara måste klara den här tentan! Jag vill bara ha maskintekniken kvar sen så jag blir klar sen i mars!

Jag har kommit på en idé också. Jag ska på Skånelands-tour i februari! Jag ska ta mig en långhelg/en vecka och hälsa på alla där nere. Gurkan bland andra! Och självklart så ska jag ju till hjärtat mitt! <3
Jag tänkte att jag skulle ta med min kära ängel på min tour! Jag tror att hon vill men, eller rättare sag: jag vet att hon vill med! Så hon och jag ska ta en biljett och åka ner, stanna där ett tag och sen bli så illa tvungna att åka hem igen.

Jag försöker hela tiden övertyga mig själv om att tiden kommer gå fort. Jag vet inte riktigt om jag tror på det än bara. Just nu känns det som om en timme tar en evighet! Dagarna blir sega samtidigt som stressen inom mig ökar nått så frukansvärt!

Jag tror det hela menas med att jag bara vill vara någon annan stans. Jag saknar mitt hjärta nått så fruktansvärt mycket och jag skulle göra vad som hellst för att få vara med honom nu, nu, nu!

Jag tror jag tycker om honom rätt mycket faktiskt! <3

" Ifall du fortfarande vill, så ger vi det hela en chans! "

Jag vet inte om det var tur eller skicklighet.
Den jobbiga dagen var kommen och jag tvingade mig själv utsätta mig för det jag inte ville, att träffa honom! Det var skitjobbigt! Men jag gjorde det för hennes skull! Hon fyllde ju ändå år och den reaktionen jag fick, när jag kom till förfesten och överraskade henne, den kommer jag aldrig glömma! Men där satt han, det skar i hjärtat när jag såg honom! Men jag log ändå, så som bara jag kan!

Vi drog vidare till nattklubben och jag började bli mer avslappnad. Detta skulle bli min kväll, så enkelt var det bara! Jag och min ängel till vän skulle ha så roligt som bara vi kan ha! Vi dansade och min vän/låtsasbror kom och gjorde oss sällskap där runt midnatt. Efter en stund såg jag att han satt och pratade med honom! Jag gick fram för att sätta mig ner med han sa att jag skulle gå därifrån... Jag fattade verkligen igenting. Sen så gick han ut med en polers och rökte. Jag satte mig med min låtsasbror och frågade va de pratade om, de pratade om mig, om att han borde ge mig en chans. Jag kunde inte låta bli att le lite grann. Och jag kunde inget annat än att bara le och hoppas att den "smarta delen" av hans hjärna skulle ge upp istället för hjärtat.

Han kom sedan tillbaka till mig och bad mig komma med. Det var då de kom. Han sa "om du fortfarande vill, så ger vi det en chans" ! Jag tror inte jag har varit så glad och lycklig på länge alltså! Det leendet som jag gav kan inte många slå! Man verkligen syntes att jag var glad!

Nu hoppas vi bara att det kommer fungera. Och att ingen av oss ger upp i det första taget. Jag är nog lite för envis för det. Jag bara håller tummarna nu!

Någon som också håller tummarna för mig, för honom och för oss?

Tomt!

Står här på jobbet. Knappt en kund på hela dagen. Och min kollega sitter och glor på YouTube-klipp på chefens kontor. Fasen man jobbar ju typ ensam när man "jobbar" med honom. Antingen är han ute och röker, skiter, tjötar i telefon eller kollar på klipp på datorn! Så jag känner att jag kan stå här och springa till kassan om det nu behagar dyka upp en kund! Det är väl ingen som vill ut i den här kylan. När jag gick till jobbet, vilket var kl 05:30, så var det -12 grader! Helt sjukt!

Suck!

Sen så känner jag mig helt tom! Jag vet inte vad jag ska ta mig till egentligen! Jag känner bara... att jag åtminstone ville ha en chans! Men en chans lär jag väl inte få utav honom i alla fall. Om jag inte väntar i fem månader till sommarn då vill säga! Fuck i helvete! Men vad ska jag göra åt det hela? Jag har ju några alternativ:
1) Prata med honom igen och säga som så att han är en feg liten jävel och försöka få honom att ge mig en chans. (Kanske inte den bästa idéen med tanke på att jag tror att sannorlikheten för att han ska ändra sig är typ.... = 0!)
2) Vänta och se vad som händer...
3) Skaffa en ny kille, strula framför honom på lördag (då jag måste träffa honom igen!) och visa vad det är han går miste om! (tror inte jag finner någon på kort varsel, så... kanske ingen bra idé trots allt!)
4) Helt enkelt glömma honom! (vilket jag hellst gärna inte vill med tanke på att jag tycker om honom!)

Ja du... om jag kunde välja nått utav alternativen! Vore lite enklare. Men jag får väl se hur det urartar sig. Alternativ 3 verkar ju lönlöst. Jag får väl... jag vet inte! Shit va jobbigt allting ska vara då!

Kan jag inte få vara lycklig nu för en gångs skull?

Tänkte du ens på mig någonting?

"Since the day I saw you, I've been waiting for you. You know I'll adore you 'til eterniti."

Jag förstår verkligen inte! Varför inte ta chansen? Det kan ju gå bra! Varför inte ge mig en chans att lita på mig? Var du verkligen tvungen att få mig att känna mig så hopplös och utnyttjad? Var det verkligen det du ville?

Frågorna är ju alltid fler och svaren... ja det kommer ju aldrig några svar! Jag visste ju inte vad jag skulle säga då. Efter att ha blivit sågad vid fotknölarna, va fan ska man säga? "Men ge det ett försök åtminstone" ? Du har ju redan bestämt dig för att inte ens lyssna på vad ditt hjärta vill. Vad ska jag då kunna säga?

"Vi har ju hela sommaren på oss". Shit i helvete! Vet du hur långt det är kvar till sommaren? I alla fall fem månader tills det blir varmare i alla fall. Fem månader kvar tills DU slutar skolan. Men har du ens tänkt på att jag slutar redan i början av mars? Vet du hur kort tid knappa 2 månader är? Men nej, inte ens chansen fick jag.

Fy fan va fegt och egosentriskt!

Jag trodde verkligen inte att du va så feg.

Jag är mest besviken på att du gav upp så lätt. Jag trodde verkligen inte detta om dig. Jag känner mig så utnyttjad på något vis. Nersmutsad. Här har jag liksom öppnat mig mer än för någon annan och så bara får jag massa skit på mig, genom att du bara går därifrån! Det du sa till mig den där natten, var det bara bullshit eller? Det är väl det som är det värsta, att man ena stunden får höra hur jävla underbar och go man är, men i andra stunden så... bara ger du upp! Jag tycker ju om dig vafan! De du sa, "ja men varför inte. Vi kan ju i alla fall försöka" varför inte lyssna på dom orden? varför lyssna på det som borde vara det "förnuftiga"? Go with the flow! Om du ens insåg att du precis öppnade dörren för mig att springa min väg! Hade du då gjort likadant då?
Jag kännde det verkligen på mig. Då när du lämnade mig där, så försvann alla dina känslor. Du bara lämnade mig där, den öppna boken smälldes inte ens igen, utan blev bara kastad i marken i kylan. Det var nog det som kändes mest!

Jag trodde bara inte att du var så feg och inte ens tyckte att det var värt att ge det hela en chans! Visst det är ju en bit emellan oss, men ett försök var jag väl ändå värd? Eller?

Varför tar du inte chansen när den står och knackar på din dörr?

Suck!

Älskade mamma!

Ibland glömmer jag av hur mycket jag älskar min mamma. Hon ser så mycket som man inte har en aning om. Hur hon kommer in till en och bara rätt ut ber en att snacka. Och när man börjar pratar så flyger allt ut ur en, ALLT!
Det är helt otroligt hur skönt det känns att få prata om allting! Har gråtit så mycket att huvudet är helt tomt, a empty box! Helt otroligt verkligen!

Shit nu kan jag verkligen inte skriva mer. Mer än att jag älskar min mamma!

Hon är vekrligen bäst!

Grubbel grubbel!

Varför hör du inte ens av dig? Inte på hela dagen! Knappt igår heller! Va jag bara ett tidsfördriv för dig? Eller är du också rädd för mig? För att jag är som jag är och inte riktigt kan släppa in dig i mitt liv riktigt än? Va? Snälla ge mig ett svar!!!

Jag vet att vi inte vet va vi ska göra med saker och ting. Men du kan väl åtminstone säga hej. Säga att du lever typ. Eller måste jag dra i den tråden också?

Dessa män....

Ta det försiktigt nu, för det är mitt hjärta du håller i din hand!

Jag avskyr dagar som dessa. När man sitter själv och inser att man är... själv! Är rastlös som få och inte ens gitarren kan få mig lugn! Jag blir tokig! Inte en kotte finns ju i närheten!

Typiskt!

Mycket nytt... Bland annat ett nytt år!

Då blev det dax för 2010 att träda fram. Undrar hur det kommer att gå? Det började spännande, mysigt och toppen. Men så här mitt i natten den 1 januari så börjas det igen. Tankarna, grubblet! Vad ska ske, kommer saker och ting att hålla, är det de här jag verkligen vill? Jag är ju så svag. Ska jag fixa det här? Att öppna mig igen, att berätta om det. Lyssnar just nu på en låt som får mig att känna saker och ting liiiite, lite lättare. En förklaraing om hur det är alltså:

" But there's some things you need to know about me:
I'm weak right now, so weak right now. I need proof before I dare to open this heart, so I prepeard a quiz fort you!

Would you freak if I said that I like you?
Do you walk the line?
Is you IQ higher than you neighbour's and is it very much higher than mine?
Can you sleep when I grind my teeth?
Do you look away when I slob when I eat?
Will you let me be myself?
And if I fall, would you pick me up? "

Ja som sagt, texten beskriver precis det jag vill fråga dig. Om jag faller, plockar du upp mig då? Jag är rädd för att öppna mig igen. Jag har blivit så sårad och vart med om för mycket skit!
Det är bara att hoppas på det bästa nu. Det är ju nytt år för sjuttsingen och nya möjligheter!
Ska försöka mig på att sova lite granna i alla fall. Ska ju göra årets första jobbinsatts imorgon ju!

Sweet dreams!