Längtan

Då va det bestämt. Snart så är jag hos dig. Snart så får du äntligen hålla om mig! Snart, snart... Det handlar bara om dagar nu. Bara dagar! Känns lite pirrigt, fast ändå så... lättande. För det enda vi behöver nu är tiden med varandra. Det där med avståndet har vi ju redan börjat kämpa igenom! Vi behöver tid för varandra, med varandra.

Ja, tid, tid och åter igen tid. Allting handlar om tid. Det är ju nästan så man blir deprimerande va man är beroende av tid! Tiden som varit, tiden som är och tiden som komma skall. På ett sätt är jag rädd för framtiden, samtidigt som det egentligen inte finns någonting att vara rädd för när det gäller framtiden, för den kommer komma ändå, vare sig man vill det eller inte, så är det bara! Men på ett sätt så blir jag rädd för att planera. Kanske för att jag är rädd att bli besviken om det inte blir så som det va planerat. Kanske är därför jag är så inpulsiv av mig. Kanske därför som jag inte bestämmer någonting för en möjligtvis en vecka innan, men det är inte ofta jag planerar längre än så. Det är lite tragiskt egentligen när mina vänner bokar upp mig, tillochmed själva skriver in det i min kalender för att jag inte ska göra annat. Jag är ju experten på att dubbelboka mig! Men... Det är sån jag är, take it or leave it, liksom!

En annan sak som får mig att ta tag i min grubbel-gubbe är ju allting med henne. Jag kan inte råför det, men det är en ilska som har funnits i mig så länge, som kom ur mig för några dagar sen, men som på ett sätt fortfarande finns kvar. Men nu vet jag äntligen vad jag ska säga till henne. Om vi någon gång pratar med varann! Bara det är ju en enorm lättnad för min del. Innan har jag ju undvikit stan, tagit omvägar och bara vart rädd så fort jag är i närheten av ställen där jag kan stöta på henne. Jag har ju inte vetat vad jag skulle göra om jag skulle se henne. Men nu vet jag åtminstone vad jag ska säga! Alltid något, alltid något...

Sen så har jag insett att jag vart lite stressad den senaste tiden. Det är mest tentan får jag väl säga... Jag har ju haft sån prestationsångest så jag inte ens kännt igen mig själv. Men i nuläget kan jag ingenting göra åt det hela. Nu har jag ju äntligen jullov! Och jag börjar skolan igen på onsdag. Underbart! I alla fall 4 dagars lov! Jag vet lite vad jag ska ta mig till dessa dagar. Jag ska till sjukgymnasten igen, då mitt underbar knä strular till det för mig igen :( Sen så behöver jag styrketräningen, jag har faktiskt saknat det lite änna! Det värsta är ju att jag måste börja betala för det, hmm... riktigt illa för en fattig student som mig!
Men det är ett problem jag får ta tag i senare!

Nu ska jag i alla fall sova och drömma så sött jag bara kan... Jag önskar varenda kväll att mardrömmarna ska försvinna. Men det kommer väl hoppas jag. Jag bara önskar mig det!

Well well...
Ciao!