Jag är mest besviken på att du gav upp så lätt. Jag trodde verkligen inte detta om dig. Jag känner mig så utnyttjad på något vis. Nersmutsad. Här har jag liksom öppnat mig mer än för någon annan och så bara får jag massa skit på mig, genom att du bara går därifrån! Det du sa till mig den där natten, var det bara bullshit eller? Det är väl det som är det värsta, att man ena stunden får höra hur jävla underbar och go man är, men i andra stunden så... bara ger du upp! Jag tycker ju om dig vafan! De du sa, "ja men varför inte. Vi kan ju i alla fall försöka" varför inte lyssna på dom orden? varför lyssna på det som borde vara det "förnuftiga"? Go with the flow! Om du ens insåg att du precis öppnade dörren för mig att springa min väg! Hade du då gjort likadant då?
Jag kännde det verkligen på mig. Då när du lämnade mig där, så försvann alla dina känslor. Du bara lämnade mig där, den öppna boken smälldes inte ens igen, utan blev bara kastad i marken i kylan. Det var nog det som kändes mest!
Jag trodde bara inte att du var så feg och inte ens tyckte att det var värt att ge det hela en chans! Visst det är ju en bit emellan oss, men ett försök var jag väl ändå värd? Eller?
Varför tar du inte chansen när den står och knackar på din dörr?
Suck!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar