De va ett tag sen, jag vet...

Men det har hänt både mycket och lite. Jag trodde att jag skulle börja plugga denna hösten, men icke. Planerade flytten till Skåneland förskjuts ett halvår och jag är kvar där jag varit de senaste halvåret. Jag känner verkligen att jag stampar på samma ställe. Knegar på OKQ8 och känner mig miserabel och att jag inte kommer nån vart. Men jag har gett mig fan på att jag inte ska fastna här. Jag ska ge mig iväg, jag ska flytta och jag ska bli personalvetare, så enkelt är det bara. Jag har bestämt mig. Den enda nackdelen med allting är att jag vill att det ska ske nu, nu, NUU! Men jag måste hålla mig ett tag. Andas lite till. Vänta ytterligare lite till. Inget jag vill, men jag måste de tyvärr!

Jag vill förändra mig själv också, på nått vis. Håret typ... Eller nått, jag vet inte. Jag vill bara inte fastna där jag är nu, eller i den person jag är nu. Jag vill utvecklas, jag vill förnyas!

Peace.

Tiden går för fort!

Jag hinner inte med! Jag hänger inte med i tidens slalombana! Det va ju maj alldeles nyss, och nu... Augusti? Inte en chans! Vad ska jag göra av mig sjäv. Troligtvis, om jag har lite flax, så kommer jag flytta till skånelandets Malmö. Vi får se, vi får se. Kan man tänka sig mig, Sara, som beteendevetare? Jag tror jag kan de. Jag hoppas jag kommer in trots min sena ansökan...
Men innan dess ska jag jobba massor här i de goa Götet och försöka mig på att ta mitt körkort!

Hur ska detta gå?
Jag vet inte.

Vi får helt enkelt se hur de går.
Medans vi gör det... kika på min smyckesblogg:
http://smyckeverkstaden.blogspot.com/

-Sara

Med all ork jag har kvar!

Så ska jag försöka få bort min jobbtid på midsommarafton. Så mycket som jag har ställt upp för OKQ8 nu! Sjukgymnastiken har fått gå i andra hand (vilket är katastrofalt!!!) och kroppen skriker på hjälp.

Andas in,
andas ut.

Är det värt allt de här? De lilla klirret i kassan som blir belöningen sen, är de värt all denna kraft som kroppen lagt ner på det hela!?
Jag vet inte. Kanske det.
Jag har även insett att jag endast har en vecka "semester" också. De är då jag åker till Arvika (!!!!!!) och jobbar lite till. Hehe. Min kropp tycker inte om mig nu! Men den kämpar på ändå! Jag beundrar verkligen hur den orkar med allting. Jag förstår inte, men jag ler och jobbar vidare!

Andas in,
andas ut.

Andas ja... det kanske är en bra idé, eller?

Smyckesbloggen är tillverkad!

För att hålla isär min privata blogg och min smyckesblogg, så har jag helt enkelt skapat en till. Om du vill in och kika så är det http://smyckeverkstaden.blogspot.com/ du ska besöka!

Ja, det va väl de jag hade på hjärtat så här på småtimmarna... Baratvå timmar och en kvart kvar nu!!!

Håll uuuut, håll ut!

Nattskiftet och trötthet... ingen bra kombination!

Det är just vad det är, tröttsamt!
Jag vill inte vara kvar här längre. Jag vill hem och sova! Sova länge! Jag vill krypa ner i sängen och lägga mig tätt, tätt intill dig. Varför kan inte tiden gå fortare? Det är ju inte långt kvar nu!!!! Tiden kan väl göra ett sånt där... hopp bara... Hoppa över en si sådär 38 timmar! Så får jag äntligen se dig igen! Fan va jag längtar alltså, galet mycket!

Har nu lyssnat på massa Cornelis Vreeswijk och bara längtar tills sommaren kommer på riktigt! Så jag kan få ligga där på ängen, och forma de få moln som finns på himlen till figurer och bara njuta av livet. Aggera livsnjutare, det bästa tillståndet som jag någonsin upplevt tror jag!
Dock kommer jag ju jobba större delen av sommaren, har hittils enbart fått en vecka ledigt... Och då ska jag jobba ännu mera, fast på Arvikafestivalen!

Ja, ja. Det löser sig!

Nu ska jag plocka upp lite varor, i hopp om att hålla mig vaken de 3 timmar som återstår!!!

Ciao

Ännu mera mys från min smyckeverkstad

Här kommer lite annat smått och gott jag pysslar med. Det är allt ifrån kedjor till fjädrar till snäckskal! Är ni intresserade? Maila ett önskemål om färger, pärlsort och typ av teknik på smycket så ska jag försöka lösa det på bästa vis :) Min mail är: sara_n100@hotmail.com

Peace!

Life's a climb, but the view is great!

Jag förstår inte hur jag ska orka med allting nu. Jag vill verkligen bara sjunka genom gjorden och komma tillbaka när sommaren är varm och välkomnande! Någon som vill göra mig sällskap i idet?

Jag kan nästan se den,
den drömmen jag drömmer,
men det är en röst i mitt huvud som säger mig
"du kommer aldrig nå den".

Varje steg jag tar,
varje rörelse känns vilse utan någon riktning.
Mitt hopp tvivlar.
Men jag kommer fortsätta försöka!
Jag kommer hålla huvudet högt.

Det kommer alltid att vara ett berg som jag vill flytta,
en ständig fight
och ibland så måste jag förlora.
Det handlar inte om hur fort jag kommer dit,
det handlar inte om vad som väntar på den andra sidan.
Det är klättringen upp!

Chanserna som jag tar, kan ibland slå ner mig.
Jag kanske inte vet det,
men det är dessa berg som jag kommer komma ihåg.
Jag måste fortsätta!
Jag måste vara stark
och fortsätta vidare!

Behåll hoppet, man måste vidare!

Rastlös mitt i stormen.

Nu händer det grejjer! Eller, jag ska jobba massor hette de visst! Många dagar i sträck och konstiga arbetstider! Men här biter vi ihop och ler! Det är ett tidsfördriv. Och man tjänar pengar på de samtidigt, det borde ju vara fantastiskt egentligen. Men jag känner mig mest bara trött. Tröttheten kommer oftare nu, de sömnlösa nätterna blir fler och fler igen. Jag vill bara skrika så mycket tills jag blir så utmattad att jag somnar som ett litet barn!

Jag önskar att jag vore liten igen, så liten att man bara kunde krypa upp i pappas knä och ligga där tills allt blev bra igen!

Jag är inte ett litet barn längre. Och jag måste härda ur denna stormen själv. Trots att jag kan andas igen, trots att jag kan känna klumpen i magen lätta, trots att jag inte behöver vara rädd längre, så har det bara börjat. Stormen.
Jag känner mig ensam, trots att jag egentligen inte är det. Jag är rastlös, trots att jag har full rulle ett bra tag framöver!

Jag är förvirrad!

Mys i min lilla smyckeverkstad

Jag är klar! Jag har kämpat en kort stund med dessa smycken! Kejsarlänk heter tekniken och är mycket fin, men väldigt pilligt att pyssla med! Men nöjder är jag, absolut! Detta är va jag sysslar med under de dagar jag inte jobbar och sliter på annat håll. Detta får mig att koppla av och tänka på annat. Detta får mig att må bra, speciellt när jag själv blir nöjd med resultatet!

Well, dags att börja på nästa smycke!
Ciao!

Idag är det inte roligt att vara jag!

Fy satan alltså.
Jag hade inte riktigt räknat med att jag skulle jobba 12 timmar denna dag/kväll/natt. Kommer sluta kl 02 inatt. Galet segt ska ni veta!!!
Så nu står jag här, inte en kotte är här inne och då börjar tankarna flyga runt i skallen på en...

Det som har varit i tiden börjar dyka upp i huvudet på mig igen. Jag vill inte, jag vill inte alls! Bort! Men icke då! Mardrömmarna börjar komma igen.
Fan fan fan!
Varför kan de inte bara försvinna. De va ju så bra! Sen kom telefonsamtalet. Och allt började snurra i huvudet på mig. Borde jag vara rädd? Nej, men det är jag nog ändå. Fan!!!!
Men snart försvinner de nog. Det är ju så man får tänka. Snart snart snart!
Jag vill inte fly igen. Jag vill ju bara vara jag, leva så jag vill och inte gå runt och vara rädd över att man ska behöva träffa den jag minst av allt vill se!
Skit-helvetes-jävla-faaaan! Nu är det många förstärkningsord, jag vet. Men det är de enda jag förmå att kommentera de hela med! Fan, fan, fan!

Det är inte kul att vara jag nu.

Ångra aldrig någonting som fick dig att le!

Förlåt min min kära! Det var verkligen inte min mening att vara så stor i orden. Jag ville ju bara säga tack, för att du finns, för att du är den du är och gör det du gör! Men det blev visst ett litet missförstånd. Det var längesen jag var så rädd. Och jag tror du var lika rädd som jag. För det är inte meningen att vi ska ge upp nu, inte en chans! Det är inte långt kvar nu, tills vi kan leva närmare varandra och göra det vi vill, vara spontana och bara leva våra liv tillsammans! En liten stund kvar bara! Snart är det maj och alla vet ju hur fort maj månad går! Pang, så kommer sommaren! Då börjar staden, landet och världen att leva igen! Du och jag får liv på nytt igen! Fantastiskt! Det är inte många veckor kvar nu, det är bara att hålla ut!

Håll ut min vän!

~~~~~~~~~~~~~~~~

Vill du följa med mot okända hav?
Vill du berusa mig, likt vågorna i den oändliga oceanen?
Vill du följa med mig längs vägen, gå hand i hand?
Vill du ligga på ängen och stirra upp mot himlen den blå, och inte göra någonting?
Göra molnen till figurer och bara vara!
Bara le,
le åt varandra,
le åt livet!
Vill du det?
<3

På väg!

Nu är jag på väg mot nya äventyr! Ner mot Skåneland bär det av! Ner till min kära kärlek! Tidig morgon är det men vad gör man inte!? Jag lämnade ett mulet och blåsigt Göteborg och undrar vad jag kommer till för väder. Ingenting verkar ju som det ska va, vädermessigt alltså! Igår lämnade jag Stockholm som hade snöblandat regn och kom hem till strålande solsken, ett fantastiskt ögonblick! Jovisst är vår huvudstad en fin stad, men jag kommer ändå inte svika mitt Göteborg, inte en chans! Jag är nog för förälskad i min hemstad för att kunna svika den helt och hållet!
Visst, jag vill bort härifrån, för ett tag bara. Jag behöver ny energi och inspiration. Sen så har jag ju drömmen om att få jobba på havet! Fast i mitt hjärta kommer alltid Göteborg ha den största platsen, så är det bara!

Hjärtat ja. Jag tror att all kärlek och glädje man får omvandlas till energi som får hjärtat att fortsätta slå och leva. De personer och andra ting som finns i ens hjärta, det är som dieseln i en båtmotor, bränslet som får en att fortsätta! En fantastisk mekanism egentligen, hjärtat.


Vad är det som får ditt hjärta att fortsätta slå?

Stockholms kyss

Med feber och dunk i huvudet satte jag mig i bilen som skulle ta mig till huvudstaden. Resan gick bättre än väntat, jag sov mest! Första natten gick även bra och dagen därpå gick till stros på stan och lite shopping. På den kvällen fick febern en ny topp och min mamma blev riktigt orolig för mig. Jag yrade, hade hög-hög feber och hade köttlar i halsen (observera att det inte är halsmandlarna) som svullnat enormt! Trots detta så frisknade jag till under den kommande dagen och på kvällen hade jag ingen feber! Idag, dock, vaknade jag med feber som avtagit. Nu är det bara snurret i huvudet som är kvar! Om det bara kunde sluta snurra!

Snart ska jag lämna huvudstaden och sedan bege mig söderut, förbi hemmet en natt och vidare till mitt hjärta i Malmö!
längtar som en tok! Men snart så snart kommer du hålla om mig och ge mig kärlek! Jag saknar honom verkligen! Nått så enormt!

Min Baloo! <3

Vad är det med mig?!

Jag vet inte vad som händer med mig! Kommer jag alltid vara så här.... aggresiv? Detta gör mig galen! Jag hoppas det är värt det nu! Fasen, jag har ju aldrig haft PMS. Och så nu kommer världens bomb! Jag känner mig galen, på ett sämmre sätt! Det går ju ut över alla också, inte minst mitt hjärta. Förlåt mig!
Jag kan inte fatta hur det kan påverka en så. Jag fattar de verkligen inte! Det är ju inte jag, det är ju verkligen inte meningen! Så de som känner att jag är sån här, så är det inte jag! Men jag blir nog snart mig själv igen, jag hoppas verkligen det, annars va de fan inte värt allt de här! För din och för min skull hoppas jag att detta kommer lösa sig och bli som vanligt igen, fast ändå med denna förändring som skett. Jag gjorde det ju för en eller två bra saker!
Det ska vara värt det! Det bara ska bli bra!

Positiva tankar nu! Ingen aggression, ingen ilska! Kärlek, massor med kärlek ska finnas i tankarna istället! Det borde finnas i allas tankar, jämt! Jag anser att man aldrig ska hata någonting, det förstör ens själ! Man ska le och vara glad så ofta som det bara går! Det är nog därför jag inte känner igen mig själv som det är just nu. Jag skrämmer mig själv! Vilket jag blir arg på. Som omedvetet låter de gå ut på andra, som inte gjort nått illa!
Förlåt.

Min kärlek, det har vart du och jag en stund nu! Du är det bästa som har hänt mig! Du får mig så otroligt glad och lycklig. De tårar som föll härom natten, det var egentligen glädjetårar, tårar som var fulla med kärlek! Jag är så otroligt tacksam för att jag funnit dig och för att du klarar av mig som jag är. Att du får mig att le och känna kärleken igen. Känna kärleken! Det är fantastiskt, du är fantastisk!
Jag blir så facinerad över hur du klarar av mig. Helt otroligt! Jag är så evigt tacksam för den kärlek du ger mig, den tryggheten du ger mig trots att du bor 30 mil ifrån mig och bara den glädjen som rusar genom kroppen när du ser på mig och ler, när din hand rör min kind, när du säger att jag är din! Jag tycker om dig nått så enormt. Jag hoppas du känner likadant!

<3 You rock my world darling! <3

Måste börja ta hand om mig!

Nu har jag snart vart förkyld i en månad. Har haft allt från halsont till hosta till bihålesmärta! Jag är trött på de här nu. Men det är ju som mamma säger, jag måste börja ta hand om mig själv! Inte vara uppe sent och se till att vara varm. Så nu har jag tre par strumpor på mig och två tjocktröjor, druckit massa ingefära/lime/honungs-vatten och sovit riktigt bra. Om hostan bara kunde försvinna så kunde jag ju få sova ännu lite bättre!

Nu är det snart påsk! Och jag ska jobba och sen på påskfirande hos mitt hjärtas familj... Lite nervös är man ju men det ska nog gå bra! Det är ju bara att vara jag och ingen annan! Det ska jag väl åtminstone klara av, eller?!

Men nu är det positiva tankar som gäller! Jag ska le och känna glädjen som sprider sig i kroppen! De få strålar av solsken ska få nå mig och hjälpa till att värma mig! Och sen ikväll ska mitt hjärta värma mig ännu mer med massor av kärlek!

Känner redan nu att detta kommer bli en bra bra dag!

Jag är redo för att ta hand om mig idag!

Jag är redo för avfärd, ska du med?

En galen fredag!

Man kan ju säga som så att helgen började helt fantastiskt! Imprivisationsteater! Det var så fantastiskt hur man bara kan få fantasin att flöda så! Det var otroligt roligt att se på! Även efteråt, då jag och fyra grabbar hamnade på Halta Lotta, var roligt! Jag vann mot tre av de fyra grabbarna i armbrytning... Känner mig stolt! :D
Kommer leva på de väldigt väldigt länge! Haha!

Sen idag så har det faktiskt vart en riktigt bra dag på jobbet! Inte så överdrivet mycket att göra, och tiden flöt på bra! Det är skönt med sådana dagar tycker jag! När man inte kollar på klockan, och när man väl gör de så upptäcker man att man ska gå hem! Fantastiskt!

Fantastiskt ja, ett bra ord som jag numera tänker använda så ofta jag bara kan!!! Man mår bra av att känna att livet är fantastiskt! För jag har fått många bra besked denna veckan!

Jag kan faktisk säga att jag känner mig lycklig! Och bara det är så otroligt FANTASTISKT! Det var längesen nu jag kände mig sån här! Och jag bara ler när jag skriver det här! Jag har börjat se livet ur nya vinklar och bara lever! Det känns så bra! Fantastiskt helt enkelt!
Jag vill dansa, sjunga och snurra runt! Jag gör tokigheter utan att det gör någonting! Jag ler på riktigt nu! Jag lever med mitt leende på läpparna!

I know what it means to be dying just to live!

Jag vill... för jag saknar dig

Jag vill somna med mitt hår i ditt ansikte inatt
jag vil lägga mitt huvud i dina händer
jag vill smekas av din värme
jag vill stanna i din famn när morgonen gryr
och dagen blir grå, här i Göteborg.
Jag vill smekas av dina händer,
jag har väntat länge nog på att vintern ska bli vår
här i mitt hjärta

Jag vill ha ditt hjärta mot mitt hjärta inatt
jag vill vila mina läppar mot gropen i din hals
Jag vill smekas av dina händer,
jag har väntat länge nog och jag tror att våren den kom
inatt
till Göteborg!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag saknar dig så ofantligt mycket. Det finns nog inga ord för hur mycket jag tycker om dig. Det är rätt galet faktiskt, hur en människa kan omtumla ens värld, på ett bra sätt! Då jag trodde att jag aldrig skulle ta mig upp ur det... Så kommer du som en räddande ängel och bara... hjälper mig. Det lilla, det blir så mycket! Det är vad jag kallar kärlek.
Snart tre månader. Det är en lång tid, fast ändå inte! Förra året, då jag inte fick dansa, så var en månad en oändlighet, fast nu, är en månad både en oändlighet samtidigt som det är en ganska kort tid. Kontentan av de hela vette fasen, men det känns bra i vilket fall som hellst. Jag mår bra! Det känns bra!

Jag tror att våren den kom, inatt, till Göteborg

Irritation på hög nivå!

Vad är det med dessa män och att inte höra av sig??
Jag blir tokig! Och mannen ifråga läser ju inte här, så egentligen är det väl ingen idé att jag skriver om det här. Men jag blir så fruktansvärt irriterad! Varför bara inte ett spontan-samtal? Bara för att höra hur det är med en? Varför är det alltid jag som ska höra av mig? Va, va, vaaa?
Är jag inte värd det? Eller bryr sig inte mannen ifråga om mig, hur jag mår osv? Eller vad fasen är det frågan om!?
Om jag bara kunde få honom att läsa detta och göra någonting åt det!

Egentligen vet jag inte varför jag är arg. Livet kretsar ju inte kring mig. Men att slippa vara den som hör av sig för en gångs skull hade ju inte skadat. Att få höra något vackert i mitt öra, jag hade ju inte blivit arg för det precis.

Varför har män så svårt att förstå en?

Är det ens någon som kan svara på alla dessa frågor?


Jag har sökt in till sjökaptensutbildningen nu... Min framtid bestäms nu på om jag kommer in eller ej, om jag ska flytta eller stanna kvar i Göteborg. Eller om jag inte kommer in, va fasen ska jag här och göra då? Då har jag bra lust att bara flytta någonstans! Vart som helst egentligen. Jag orkar inte vara fast här! Jag vill bort, bort, iväg!

Rym iväg, med mig, inatt!

Någon?

Jag är nog den lyckligaste flickan!

Jag klarade det! Jag blev godkänd på tentan! Helt otroligt alltså! Maskinteknik B, jag klarade den! :D Jag trodde det verkligen inte, jag trodde att det var kört när jag gick ut från tenta-salen. Men icke då! Jag klarade mig precis, men dock blev jag godkänd! Pressen som jag satt på mig själv var över och jag kan nu andas igen! Jag kan tillåta mig själv att inte göra någonting, en underbar känsla!

Min kärlek fyller år idag med, gratulerar till honom! Blir stor pojke nu, får köpa öl i hela världen, han blir myndig i USA! Inte illa alls! Hehe! Ja, det här är en bra dag får jag ju lov att erkänna! Samtidigt som jag har tankarna på min vän, som idag måste vara med och begrava sin storebror. Det hugger i hjärtat när man tänker på det. "Det som känns mest knas är att man kommer bli äldre än sin storebror". Jag känner igen känslan. Den är liksom, jobbig, man vet inte riktigt hur man ska hantera situationen. Ska man skrika och gorma ut sin smärta, eller ska man fly bort i någon annan värld tills någon släpar en därifrån? Jag tror att det nog är ett bättre val att skrika! Jag brukar skrika oavsett vilken känsla det än är. Om det är en glad känsla, så skriker jag. Är jag arg, så skriker jag också, fast det är på helt olika sätt, olika känslor i hjärtat, olika klang i skriken. Men skriket finns då ändå där. Det får en att lätta sig själv för en sekund. Jag skriker gärna, så vill du skrika så vet du vem du ska ringa! Då möter jag dig vil älvsborgsbron, så ställer man sig i mitten av bron, och bara skriker! Så högt man bara kan, samtidigt som utsikten kan förtrolla en till någon annan plats, där känslan man har imon sig kan förena en och samla ihop en igen.

Oj, va jag svamlar, det var längesen nu, längesen jag kände att fingrarna tog över hjärnan och bara skrev. Det kanske lät bättre inne i huvudet. Men det blir säkert bra, någonting käckt fick jag nog fram!

Nu ska jag njuta av att vara ledig, ska läsa en bok och sen sova gott för att sedan imorgon samla ihop massa positiv energi att ta med mig till jobbet!

Puss och pill på er!
Ciao

Lite wild and crazy någon? Och massa kärlek!

Jag vill göra något galet! Vad sägs om en roadtrip? Till nått ställe som man inte skulle åkt till annars! Och bara vara!
Jag behöver göra saker nu! Jag känner mig instängd på något vis!
Någon som vill med? Snälla, någon!!

Sedan har jag insett att jag är kär! Massor med kärlek! Två månader är det ju nu. Inte så lång tid, samtidigt som det känns som om det var en evegheter sen januari va! Jag är glad, jag är lycklig! Jag mår alldeles underbart! <3

Alldeles, alldeles underbart!

Göteborg är kallt, jag vet!

"Göteborg är vinter, snart är det vår jag lovar! Bara några veckor kvar av kylan sedan slutar staden sova!"

Jag vill verkligen ha vår, NU! Jag pallar inte med snön längre, jag pallar inte med att mitt hjärta fortfarande går i skolan och inte vill komma hem! Och här sitter jag, ensam och har endast en föreläsning och förhoppningsvis bara en tenta kvar! Bara en vecka kvar, så håller han om mig igen! Då har det gått en månad sen sist! Fasen, samtidigt som tiden gått fort som attans så har tiden gått galet långsamt, samma sak är det nu. Jag vill ju att veckan ska gå fort som bara den, samtidigt som jag verkligen inte vill att tentan ska komma! Jag har verkligen ångest för den. Så galet svårt!

Det är sjukt va en endaste människa kan påverka en! Det var längesen jag kände mig så knäpp på nått vis. Jag är väl kär antar jag. Om han ändå bara kunde ringa! Sitter och lyssnar på musik jag vet vi båda tycker om och saknar honom som få! Tänker han nått på mig? Saknar han mig? Tycker han ens om mig? Om han bara kunde ringa!

"Jag vill förföra dig med allt jag har. Beredd att ge det sista jag har kvar. Jag vet att kärleken sover i din säng. Vad skulle hända om jag kunde väcka den? Låt mig försöka. Försöka."

Dags att födriva tiden

En kväll på jobbet, och inte ett smack att göra. Inte en kund är inne, ingenting finns att fylla på i butiken, bilarna är tvättade... Finns ingenting att göra mer än att titta på klockan och bara längta tills man slutar! Men jag har ändå haft en bra dag! Jag fick 100 spänn av en kund då hon glömt sin mobil här och jag fick tag på henne. Rätt nice ändå!
Ja, jag kommer jobba galet mycket nu! Ska försöka hinna med att plugga också :/ Har ju gett mig fan på att jag ska klara den dära tentan! Jag bara SKA klara den! Samtidigt som jag längat till den 10 mars, då jag får träffa mitt hjärta igen, så vill jag vetrkligen inte att den dagen ska komma! Det är ju då jag skriver tentan. Maskinteknik B... Jultomten till föreläsare och en galet flummigt ämne måste jag ju säga! Fasen... det är bara tre veckor kvar nu... Tre veckor, som kommer vara en evighet samtidigt som det kommer gå fort som satan! Dels för att jag kommer jobba massor, sen är det 4 föreläsningar kvar i skolan och så är det ju lite annat på gång också. Hmm... hur ska detta gå?

Well... äntligen kommer en kund!
Ciao!

Ensamhet

Får man lov att känna sig ensam, trots att man inte är det? Får man lov att sakna någon så mycket som jag gör?!

"Det kallas tvivel, det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör och jag ser hur du tänker på nått, hur du längtar dig bort som en fågel i bur. En obehaglig distans, en konstig känsla nånstans. Det känns tomt - eller hur?"

Jo, visst känns det känns tomt, galet tomt! Och imorgon är det Alla Hjärtans Dag... och vad gör jag? Jo, jag ska jobba. Och tvivel om att känna kärleken där är stor. Möjligtvis att min underbara kollega får mig att le ändå! Just nu kan jag inte le alls. Jag vet inte... Det känns verkligen tomt!
Det är så långt bort. Tiden är långt bort, min kärlek är långt bort! Allting är långt bort. Och här är jag... Jag vill inte vara här längre, jag vill bort! Bort, bort, bort!

Jag vill vara fri som en fågel! Och flyga över land och rike till min kärlek och sen stanna där! Utan tvång att komma tillbaka, utan att känna skuld eller skam!
Jag vill ju bara vara fri!

Fan, fan, fan!

Är det nått som är fel? Va? Vågar du inte säga det till mig? Det var längesen jag kände mig så... ja vad ska man säga. Ensam och utanför världen liksom. Fast jag är nog inte det egentligen. Det är väl nått som fastnat på mig och inte vill försvinna!

Fan, fan, fan!

Jag kanske ha blivit med blåskatarr också! Suck! Orkar inte med mediciner och sånt! Skit också! Fast nu ska vi väl inte ta händelserna i förväg... Får reda på de om typ 5-6 timmar då mamma kommer hem. Men det känns obehag och skit på en och samma gång!

Fan, fan, fan!

Varför är du inte här nu, och håller om mig? När jag är rädd och ensam? Varför är jag hela tiden så rädd för att vara ensam? Är man rädd för sig själv då? Jag vill inte vara rädd, jag undrar egentligen vad det är jag är rädd för..?

Fan, fan, fan!

Idag ska bli dagen när du kysser mig!

Nu är jag påväg! Äntligen ska jag få bli omhållen av mitt hjärta! Jag längtar som en galen tok! Att en människa kan göra en så galet glad, det är helt otroligt! Han har verkligen fått mig att börja tro på kärleken igen! När jag kommer hem igen är det en månad tills vi ses igen! Egentligen var det inte meningen att jag skulle åka ner egentligen. Men pappa gav mig ett litet hopp, och så sprack den planen... Men jag var så inställd på att jag skulle få åka ner så jag tog mina sista pengar och inplsköpte biljetter! Och dagen efter, alltså idag, sitter jag nu på tåget som rullar mot skånelande! Det känns så otroligt nice alltså! Dock håller mitt huvud på att sprängas i småbitar, men det är ett problem jag kan leva med. För om en timma rullar vi in på Malmös tågstation och då bär det av till ett apotek så är det problemet förhoppningsvis ur världen!

Ja, dagarna går och nu är det bara 4 föreläsningar kvar i skolan... Det är med sorg i hjärtat måste jag erkänna! Jag kommer sakna alla nått så fruktansvärt mycket! Under de dagar då vi hade brandövningarna så märkte man verkligen hur nära alla kom varandra! Vilken sammansvetsad klass vi faktiskt är. Och den sista stunden innan vi skulle sluta märkte man på många att det i stort sett var det sista vi gjorde tillsammans! Det var en ledsam underton i alla "ha de bra" och "hej då, vi ses!"... Vilket inte va något jag ville vara med om!
Suck... Jag kommer verkligen sakna alla! Jag hoppas att de flesta inser hur underbar stad Göteborg är så att de återvänder/stannar kvar!

Hoppas hoppas hoppas!!!!
'Cause I like you guys! :)

Begär jag för mycket...?

Eller är det så att jag bara tycker om honom... lite för mycket? Mer än vad han tycker om mig? Har det hela gått för fort, eller är det de att det inte har gått så långt alls?
Om jag bara hade vunnit på lotto, en miljon eller två! Då hade ju problemen varit färre. Jag är mest trött på allting! Tiden finns ju, viljan finns ju verkligen! Det är bara det att man inte har ett öre kvar att leva för! Inte nånting. Jag hade ju knappt tillräckligt att betala räkningarna på! Helgalet! Så tokigt att man inte vet vart man ska ta vägen. Att pengar styr så mycket egentligen, det är ofattbart!

Jag önskar bara att han kunde ringa ibland, utan anledning liksom! Bara för att få höra min röst och säga att han saknar mig. För det är ju det jag vill hela tiden! Begär man för mycket då? Om du bara kunde svara på den enkla frågan. Varför är alltid frågorna fler än svaren? Men en sak är ju bra i alla fall och det är ju att oavsett så tycker jag om denna pojke nått så fruktansvärt mycket. Och jag tror att jag kanske sagt det där väldigt många gånger. Men det är nog för att det bubblar till så mysigt i magen varje gång jag tänker på det, så jag bara måste skriva och säga det!

'Cause I really do, I really do like him! A lot! <3
Och med det säger jag god natt och slummra så sött! För imorgon är det en ny vecka, ny dag och nya tag med brandövningar på schemat!
Sleep tight!

Toppendag! Jag känner att jag mår riktigt bra!

En dag som börjar sömnig och frusen. Halkar på isen och trippar som rumpnissar till båten som vi hinner med nätt och jämnt! Sedan börjar det! Skratt, värme, vatten, livbåtar och bara roligheter! Sedan efter en lång lång dag, då man är helt slut, sätter man sig på banken. Vad väntar en då? Jo då, en kö på 19 nummer innan det var min tur. Det tog bara en timme så var jag ute igen! Var fruktansvärt trött och kände mig riktigt sliten. Så jag var lite bitter då jag satte mig vid datorn och kollat igenom mailen, men jag kollade min chalmers-mail och vad väntade där, om inte ett mail där det stod ATT JAG KLARADE TENTAN! Jag vart som i trans! Inte för ens efter ca en kvarts segerdans kunde jag ringa till första bästa som skulle få dela min glädje! DEt blev ett samtal till mitt hjärta! Det rusade igenom en vind som bara värmde upp hela mig. Ett lyckorus!

Jag bara fylls av massor med rus just nu. En vecka som har gått så fort att jag knappt hängt med alls, det känns ju som om det var igår jag var tvungen att lämna mitt hjärta där nere i Skåneland! En underbar helg måste jag medge! Kommer ner och bara får massa värme, inte bara från hjärtat mitt utan även hans vänner. Bara massa värme som strömmar sig över en. En atmosfär som ingen kan beskriva! En känsla som är helt... underbar! När jag hade satt mig på tåget och det rullade iväg så ville jag inget hellre än att hoppa av i Lund och ta nästa tåg tillbaka igen. Jag bara insåg hur mycket jag skulle sakna honom. Men jag insåg att vi måste tillbaka till verkligheten. Jag skulle åka direkt till jobbet. Fruktansvärt tråkigt i sig. Men jag kom hem till roligheter också. Jag har badat i älven och lattjat med livbåtar!

Men jag känner fortfarande att jag vill tillbaka, tillbaka till den varma famnen, att bli omtyckt och kärleken! Om jag bara kunde få höra din röst, om och om och om igen! Om du bara kunde hålla om mig om nätterna, så jag inte är lika rädd för att somna! Om jag bara kunde få din kärlek i överflöd! Då hade jag verkligen mått hur underbart som hellst! Jag mår bra, det är inget snack om saken, fast, 30 mil är fortfarande 30 mil...

I miss you my heart! <3

Och hon har en dator igen!

Snacka om att livet utan dator OCH mobil var en handikappad situation! Hade i stort sett inte kontakt med någon! Men nu har jag både mobilen och datorn tillbaka! Lovely!

Och imorgon åker jag ner till mitt hjärta! Mysigt ska det bli. Jag längtar verkligen, lite overkligt faktiskt. Det var så längesen jag kände så här, är jag verkligen kär? Jag tror det, jag hoppas det! Jag tycker om honom så otroligt mycket! Gaaaah, måste han bo så fruktansvärt långt bort? Jag blir tokigt galen! Men imorgon dår jag i alla fall hålla om honom på riktigt!

I think I like him!

Längtan

Då va det bestämt. Snart så är jag hos dig. Snart så får du äntligen hålla om mig! Snart, snart... Det handlar bara om dagar nu. Bara dagar! Känns lite pirrigt, fast ändå så... lättande. För det enda vi behöver nu är tiden med varandra. Det där med avståndet har vi ju redan börjat kämpa igenom! Vi behöver tid för varandra, med varandra.

Ja, tid, tid och åter igen tid. Allting handlar om tid. Det är ju nästan så man blir deprimerande va man är beroende av tid! Tiden som varit, tiden som är och tiden som komma skall. På ett sätt är jag rädd för framtiden, samtidigt som det egentligen inte finns någonting att vara rädd för när det gäller framtiden, för den kommer komma ändå, vare sig man vill det eller inte, så är det bara! Men på ett sätt så blir jag rädd för att planera. Kanske för att jag är rädd att bli besviken om det inte blir så som det va planerat. Kanske är därför jag är så inpulsiv av mig. Kanske därför som jag inte bestämmer någonting för en möjligtvis en vecka innan, men det är inte ofta jag planerar längre än så. Det är lite tragiskt egentligen när mina vänner bokar upp mig, tillochmed själva skriver in det i min kalender för att jag inte ska göra annat. Jag är ju experten på att dubbelboka mig! Men... Det är sån jag är, take it or leave it, liksom!

En annan sak som får mig att ta tag i min grubbel-gubbe är ju allting med henne. Jag kan inte råför det, men det är en ilska som har funnits i mig så länge, som kom ur mig för några dagar sen, men som på ett sätt fortfarande finns kvar. Men nu vet jag äntligen vad jag ska säga till henne. Om vi någon gång pratar med varann! Bara det är ju en enorm lättnad för min del. Innan har jag ju undvikit stan, tagit omvägar och bara vart rädd så fort jag är i närheten av ställen där jag kan stöta på henne. Jag har ju inte vetat vad jag skulle göra om jag skulle se henne. Men nu vet jag åtminstone vad jag ska säga! Alltid något, alltid något...

Sen så har jag insett att jag vart lite stressad den senaste tiden. Det är mest tentan får jag väl säga... Jag har ju haft sån prestationsångest så jag inte ens kännt igen mig själv. Men i nuläget kan jag ingenting göra åt det hela. Nu har jag ju äntligen jullov! Och jag börjar skolan igen på onsdag. Underbart! I alla fall 4 dagars lov! Jag vet lite vad jag ska ta mig till dessa dagar. Jag ska till sjukgymnasten igen, då mitt underbar knä strular till det för mig igen :( Sen så behöver jag styrketräningen, jag har faktiskt saknat det lite änna! Det värsta är ju att jag måste börja betala för det, hmm... riktigt illa för en fattig student som mig!
Men det är ett problem jag får ta tag i senare!

Nu ska jag i alla fall sova och drömma så sött jag bara kan... Jag önskar varenda kväll att mardrömmarna ska försvinna. Men det kommer väl hoppas jag. Jag bara önskar mig det!

Well well...
Ciao!

Tentaångest... igen!

Usch jag gillar verkligen inte det här. Pressen liksom. Jag får verkligen inte faila denna tentan! Det bara får jag inte! Visst att jag inte klarade den för jag var totalbakis... Men kom igen, så svår var den faktiskt inte! Jag måste fixa den nu! Fast bara det gör ju att man får en total blackout! Jag är nervös! För jag kommer ju bli totalt utskrattad av både mig själv och andra om jag inte klarar den!!!

Ångest!

Men det är ju bara att sätta sig där och göra så gått man bara kan. Jag får ju min ring imorgon, alltid något positivt. Och efter tentan ska jag och min ängel på Guys And Dolls! Skoj skoj!

Och snart så ska jag åka ner till mitt hjärta. Ja, eller, om några veckor, men det är snart för att jag tänkte som så att jag ska få tiden att gå fort fort genom att göra massa! Skolan börjar ju nästa vecka. Fast det blir ju inget tidsfördriv direkt med de schemat... Varför inte bara köra ihop allting istället för att gå typ en-tre föreläsningsdagar i veckan!? Det är ju galet segt! Vad ska man göra resten av dagarna då? Vi kommer ju inte ha någon tenta på det hela, så plugga är ju inget alternativ! Ja... vi får göra saker vi i klassen helt enkelt. Vi ska ju dansa i alla fall. Jag och min kära "kollega" kom fram till att vi måste träna minst 2 gånger i veckan. Det är ju bara att hoppas och be för att alla vill och kan det! Men om dom ska hinna med sitt mål så måste det vara så! Speciellt med tanke på att vi började om mitt i allt! Men det löser sig nog!

Shit va jag bara babblar, om vad egentligen? Ingenting skulle jag tro. Jag gör väl det mesta för att slippa plugga. Jag vet ju egentligen inte vad jag ska plugga på! Har gjort det jag kan för att förbereda mig. Klart jag kan läsa, läsa och läsa igen. Men till vilken nytta? Jag tror inte jag kommer få in mer i huvudet nu!

Ja, ja. Nu kör vi ett ryck och läser lite till!
Jag lär väl beklaga mig lite snart igen!

Ciao så länge!

Saknaden är nått så enorm

Jag trodde det skulle vara lättare än vad det är. Jag kan ju knappt tänka! Plugget går just nu inte alls och jag vill bara vara på en helt anna plats. Jag vill vara i hans varma famn. Bli omhållen och bara bli omtyckt! Jag vill att drömmarna ska försvinna en gång för alla och att jag ska bli bra igen.
Och tro mig, sjörätten får inte direkt bort mina mardrömmar, inte ett dugg faktiskt! Snarare tvärtom. Jag har nån konstig ångest som jag inte kan hantera. Jag blir stressad för minsta lilla och att jag inte har någon kontroll över mig själv över huvud taget! Det är nog rätt illa tror jag. Jag bara måste klara den här tentan! Jag vill bara ha maskintekniken kvar sen så jag blir klar sen i mars!

Jag har kommit på en idé också. Jag ska på Skånelands-tour i februari! Jag ska ta mig en långhelg/en vecka och hälsa på alla där nere. Gurkan bland andra! Och självklart så ska jag ju till hjärtat mitt! <3
Jag tänkte att jag skulle ta med min kära ängel på min tour! Jag tror att hon vill men, eller rättare sag: jag vet att hon vill med! Så hon och jag ska ta en biljett och åka ner, stanna där ett tag och sen bli så illa tvungna att åka hem igen.

Jag försöker hela tiden övertyga mig själv om att tiden kommer gå fort. Jag vet inte riktigt om jag tror på det än bara. Just nu känns det som om en timme tar en evighet! Dagarna blir sega samtidigt som stressen inom mig ökar nått så frukansvärt!

Jag tror det hela menas med att jag bara vill vara någon annan stans. Jag saknar mitt hjärta nått så fruktansvärt mycket och jag skulle göra vad som hellst för att få vara med honom nu, nu, nu!

Jag tror jag tycker om honom rätt mycket faktiskt! <3

" Ifall du fortfarande vill, så ger vi det hela en chans! "

Jag vet inte om det var tur eller skicklighet.
Den jobbiga dagen var kommen och jag tvingade mig själv utsätta mig för det jag inte ville, att träffa honom! Det var skitjobbigt! Men jag gjorde det för hennes skull! Hon fyllde ju ändå år och den reaktionen jag fick, när jag kom till förfesten och överraskade henne, den kommer jag aldrig glömma! Men där satt han, det skar i hjärtat när jag såg honom! Men jag log ändå, så som bara jag kan!

Vi drog vidare till nattklubben och jag började bli mer avslappnad. Detta skulle bli min kväll, så enkelt var det bara! Jag och min ängel till vän skulle ha så roligt som bara vi kan ha! Vi dansade och min vän/låtsasbror kom och gjorde oss sällskap där runt midnatt. Efter en stund såg jag att han satt och pratade med honom! Jag gick fram för att sätta mig ner med han sa att jag skulle gå därifrån... Jag fattade verkligen igenting. Sen så gick han ut med en polers och rökte. Jag satte mig med min låtsasbror och frågade va de pratade om, de pratade om mig, om att han borde ge mig en chans. Jag kunde inte låta bli att le lite grann. Och jag kunde inget annat än att bara le och hoppas att den "smarta delen" av hans hjärna skulle ge upp istället för hjärtat.

Han kom sedan tillbaka till mig och bad mig komma med. Det var då de kom. Han sa "om du fortfarande vill, så ger vi det en chans" ! Jag tror inte jag har varit så glad och lycklig på länge alltså! Det leendet som jag gav kan inte många slå! Man verkligen syntes att jag var glad!

Nu hoppas vi bara att det kommer fungera. Och att ingen av oss ger upp i det första taget. Jag är nog lite för envis för det. Jag bara håller tummarna nu!

Någon som också håller tummarna för mig, för honom och för oss?

Tomt!

Står här på jobbet. Knappt en kund på hela dagen. Och min kollega sitter och glor på YouTube-klipp på chefens kontor. Fasen man jobbar ju typ ensam när man "jobbar" med honom. Antingen är han ute och röker, skiter, tjötar i telefon eller kollar på klipp på datorn! Så jag känner att jag kan stå här och springa till kassan om det nu behagar dyka upp en kund! Det är väl ingen som vill ut i den här kylan. När jag gick till jobbet, vilket var kl 05:30, så var det -12 grader! Helt sjukt!

Suck!

Sen så känner jag mig helt tom! Jag vet inte vad jag ska ta mig till egentligen! Jag känner bara... att jag åtminstone ville ha en chans! Men en chans lär jag väl inte få utav honom i alla fall. Om jag inte väntar i fem månader till sommarn då vill säga! Fuck i helvete! Men vad ska jag göra åt det hela? Jag har ju några alternativ:
1) Prata med honom igen och säga som så att han är en feg liten jävel och försöka få honom att ge mig en chans. (Kanske inte den bästa idéen med tanke på att jag tror att sannorlikheten för att han ska ändra sig är typ.... = 0!)
2) Vänta och se vad som händer...
3) Skaffa en ny kille, strula framför honom på lördag (då jag måste träffa honom igen!) och visa vad det är han går miste om! (tror inte jag finner någon på kort varsel, så... kanske ingen bra idé trots allt!)
4) Helt enkelt glömma honom! (vilket jag hellst gärna inte vill med tanke på att jag tycker om honom!)

Ja du... om jag kunde välja nått utav alternativen! Vore lite enklare. Men jag får väl se hur det urartar sig. Alternativ 3 verkar ju lönlöst. Jag får väl... jag vet inte! Shit va jobbigt allting ska vara då!

Kan jag inte få vara lycklig nu för en gångs skull?

Tänkte du ens på mig någonting?

"Since the day I saw you, I've been waiting for you. You know I'll adore you 'til eterniti."

Jag förstår verkligen inte! Varför inte ta chansen? Det kan ju gå bra! Varför inte ge mig en chans att lita på mig? Var du verkligen tvungen att få mig att känna mig så hopplös och utnyttjad? Var det verkligen det du ville?

Frågorna är ju alltid fler och svaren... ja det kommer ju aldrig några svar! Jag visste ju inte vad jag skulle säga då. Efter att ha blivit sågad vid fotknölarna, va fan ska man säga? "Men ge det ett försök åtminstone" ? Du har ju redan bestämt dig för att inte ens lyssna på vad ditt hjärta vill. Vad ska jag då kunna säga?

"Vi har ju hela sommaren på oss". Shit i helvete! Vet du hur långt det är kvar till sommaren? I alla fall fem månader tills det blir varmare i alla fall. Fem månader kvar tills DU slutar skolan. Men har du ens tänkt på att jag slutar redan i början av mars? Vet du hur kort tid knappa 2 månader är? Men nej, inte ens chansen fick jag.

Fy fan va fegt och egosentriskt!

Jag trodde verkligen inte att du va så feg.

Jag är mest besviken på att du gav upp så lätt. Jag trodde verkligen inte detta om dig. Jag känner mig så utnyttjad på något vis. Nersmutsad. Här har jag liksom öppnat mig mer än för någon annan och så bara får jag massa skit på mig, genom att du bara går därifrån! Det du sa till mig den där natten, var det bara bullshit eller? Det är väl det som är det värsta, att man ena stunden får höra hur jävla underbar och go man är, men i andra stunden så... bara ger du upp! Jag tycker ju om dig vafan! De du sa, "ja men varför inte. Vi kan ju i alla fall försöka" varför inte lyssna på dom orden? varför lyssna på det som borde vara det "förnuftiga"? Go with the flow! Om du ens insåg att du precis öppnade dörren för mig att springa min väg! Hade du då gjort likadant då?
Jag kännde det verkligen på mig. Då när du lämnade mig där, så försvann alla dina känslor. Du bara lämnade mig där, den öppna boken smälldes inte ens igen, utan blev bara kastad i marken i kylan. Det var nog det som kändes mest!

Jag trodde bara inte att du var så feg och inte ens tyckte att det var värt att ge det hela en chans! Visst det är ju en bit emellan oss, men ett försök var jag väl ändå värd? Eller?

Varför tar du inte chansen när den står och knackar på din dörr?

Suck!

Älskade mamma!

Ibland glömmer jag av hur mycket jag älskar min mamma. Hon ser så mycket som man inte har en aning om. Hur hon kommer in till en och bara rätt ut ber en att snacka. Och när man börjar pratar så flyger allt ut ur en, ALLT!
Det är helt otroligt hur skönt det känns att få prata om allting! Har gråtit så mycket att huvudet är helt tomt, a empty box! Helt otroligt verkligen!

Shit nu kan jag verkligen inte skriva mer. Mer än att jag älskar min mamma!

Hon är vekrligen bäst!

Grubbel grubbel!

Varför hör du inte ens av dig? Inte på hela dagen! Knappt igår heller! Va jag bara ett tidsfördriv för dig? Eller är du också rädd för mig? För att jag är som jag är och inte riktigt kan släppa in dig i mitt liv riktigt än? Va? Snälla ge mig ett svar!!!

Jag vet att vi inte vet va vi ska göra med saker och ting. Men du kan väl åtminstone säga hej. Säga att du lever typ. Eller måste jag dra i den tråden också?

Dessa män....

Ta det försiktigt nu, för det är mitt hjärta du håller i din hand!

Jag avskyr dagar som dessa. När man sitter själv och inser att man är... själv! Är rastlös som få och inte ens gitarren kan få mig lugn! Jag blir tokig! Inte en kotte finns ju i närheten!

Typiskt!

Mycket nytt... Bland annat ett nytt år!

Då blev det dax för 2010 att träda fram. Undrar hur det kommer att gå? Det började spännande, mysigt och toppen. Men så här mitt i natten den 1 januari så börjas det igen. Tankarna, grubblet! Vad ska ske, kommer saker och ting att hålla, är det de här jag verkligen vill? Jag är ju så svag. Ska jag fixa det här? Att öppna mig igen, att berätta om det. Lyssnar just nu på en låt som får mig att känna saker och ting liiiite, lite lättare. En förklaraing om hur det är alltså:

" But there's some things you need to know about me:
I'm weak right now, so weak right now. I need proof before I dare to open this heart, so I prepeard a quiz fort you!

Would you freak if I said that I like you?
Do you walk the line?
Is you IQ higher than you neighbour's and is it very much higher than mine?
Can you sleep when I grind my teeth?
Do you look away when I slob when I eat?
Will you let me be myself?
And if I fall, would you pick me up? "

Ja som sagt, texten beskriver precis det jag vill fråga dig. Om jag faller, plockar du upp mig då? Jag är rädd för att öppna mig igen. Jag har blivit så sårad och vart med om för mycket skit!
Det är bara att hoppas på det bästa nu. Det är ju nytt år för sjuttsingen och nya möjligheter!
Ska försöka mig på att sova lite granna i alla fall. Ska ju göra årets första jobbinsatts imorgon ju!

Sweet dreams!