Kommer fortfarande att använda denna... jag skaffar mig bara en tankebox till!

Jag har en ytterligare tankebox redo för tankar och grubbel som jag har.
Av olika anledningar har jag gjort detta.
Vill Du ha sidan till min kära tankebox?
Kommentera då och säg vem Du är och att Du vill ha sidan.
Så kanske jag ger dig den.

Ciao så länge!

Fan fan fan!

Varför ska saker och ting ska vara så svårt?!
Ska det vara så svårt att bara säga det? Va?! Kan jag inte bara erkänna det? Att jag gillar dig, jag är nyfiken och vill vara med dig!
Fan, om du känner likadant, varför kan inte du ta steget då? Eller har du redan gjort det och att det nu är min tur att ta nästa?

Fan.

Fan, fan, fan!

Och mer skit kommer med det hela! Skit är det väl inte precis, hon är toppen! En underbar vän!Men på nått vis så känns det som om jag inte får känna som jag gör på grund av det, men jag vet inte, det kanske är bara jag som tänker tokigt!?
Och jag kan inte säga detta till henne heller. Det känns... pinsamt? Att det är just honom som jag tänker på hela tiden, att det är honom jag är nyfiken på och vill.. ja, lära känna lite mer.

Annars så är det ganska okej. Julen har varit jättemysig med skidåkning och familjemys! Annorlunda och toppen! Idag vart de inte lika bra förstås! Ramlade och det knakade till i knät mitt. ILLA! Så nu sitter jag här och dricker öl och vilar.

Och grubblar massor förstås!

Hur ska detta gå egentligen?

Helvetes jävla knä-fan

Fan fan fan!

Knät kan ju inte svika en redan första skiddagen! Detta går inte!
Jag som aldrig brukar ge upp!
Men om jag inte gör det, så kommer jag nog hamna långt inna i skogen, med tanke på att jag inte kan sväng åt vänster!

Jävla skit!

Men det är så härligt att vara här! Det är snö vart man en ser. Solen skiner och det är minusgrader. Det är lite mycket lössnö i backen förstås men det ska nog lösa sig! Jag ska åka hela veckan, jag bara SKA DET!

Sen börjar jag fundera hur jag ska säga allt de jag tänker på till dig. Det börjar bli dax nu. Fast det är ett samtal som jag helst velat slippa. Ett samtal som jag undrar hur jag ska få till. Ska jag ta det när jag kommer hem, eller redan idag? Jag vet ju inte riktigt va jag känner om det hela heller. Så jag vet inte riktigt hur jag ska säga det på ett sätt så att det inte blir pinsamt.
Skit va struligt de kan vara då!

Voltaren, linement och knäskyddet.
Dags att åka ut i backen igen!

Vågar jag ta steget? Och hur gör jag det?

Vågar jag ta ett steg närmre?
Fast hur ska jag göra det?
Jag har ju inte gjort det här förr... Inte på det här sättet. Jag har aldrig kännt av vibbarna. Jag har ju mest bara lallat med och trott att det vart som de skulle. Det är ju då jag missat chanserna, en efter en! Men är detta en vibb då? Eller blir man pinsam nu, när man tror att det är nått och så är det inte alls så?
Gah varför kan inte bara steget tas?
Måste jag göra det?
Jag vet inte om jag vågar riktigt!

Shit!

Usch... men kanske något bra?

En tenta åt helvete... Och nu en kvar. Som jag hoppas kommer gå bättre!

Va skönt det kommer bli när vi åker iväg. Fast ändå så vill jag vara kvar här. Fast jag vet egentligen inte varför? Eller beror det på dig? Du får mig änna lite ur balans. Jag kan inte tänka rätt. Om du bara kunde vara här... Och ta bort mina drömmar.

" Se mig, sa jag

hör mig, sa jag

känn mig! "

Jag vet inte om jag borde tänka på dig. Eller vad det är som pågår.

Snurrig är det sanna ordet! Snurrig.

Varför just jag? Eller vad är det som är på gång?

Varför är alltid frågorna fler än svaren.

Suck... men det är kanske något bra på gång?

Självförtroende eller självkänsla? Eller bara kass på att ta emot bra kritik?

Jag är fortfarande tagen sedan gårdagen. Kan det vara för att jag inte alls är van vid att höra sådana ord? Antagligen. Antagligen för att jag knappt tillåter mig själv att vara bra. Vilket är skit. Som jag försöker ändra på, väldigt mycket!
Men jag bara känner att... Jag vet inte. Att jag inte är värd det, dessa fina ord som sagts till mig.

SKÄRP DIG SARA!

Jag försöker numera att se det mesta positivt och inte tänka så mycket. Fast ja, tänka kommer jag alltid göra, reflektera över allting. Men jag kanske inte behöver bearbeta allting så himla myclet och ingående! Bara leva i nuet och inte tänka så mycket på framtiden, för den kommer ändå komma! Ett bra uttryck som jag kläckte igår. Jag kan inte råför det, men jag är faktiskt lite stolt över mig själv när jag kläcker ur mig sådana saker, eller metaforer som bara... klickar! Det känns så jävla bra. Jag känner mig bra. Den ända av de få gånger jag helt ärligt känner mig bra! Jag borde ta vara på dom stunderna mer!



Jag har också insett att jag verkligen kan vara blind. På riktigt! "Kärleken är inte blind, bara ganska närsynt". Jag är verkligen blind. Jag fattar inte när någon tycker om en, så som, början till kärlek liksom. Jag fattar inte, hur ser man det?
Jag måste ha det sagt rakt ut. "Jag tycker om dig jäbligt mycket". Säger man så till mig så fattar jag ju. Och då kan jag kanske ta vara på tillfället istället för att missa den gång på gång.

Dags att förändra saker och ting!
BUMS!

Komik!

Ja... komik!

Det var längesen jag skratta så mycket!

Och så ont i käkarna man fick sen då!

HAHAHA!

Underbart!

Om man kunde skratta så hela tiden, varje dag... Vilka käk- och magmuskler man skulle bilda då! Och ett skratt förlänger ju livet, så som man brukar säga, jävlar va man skulle leva länge då!

Men fasen vilken kväll! När man kom hem så fick man först en kung-titel på självaste Nobeldagen, sen så får man reda på att jag är ens idol i klassen... Så sätter jag på radion, vad spelas? Om inte "Simply the best" med Tina Turner! Bara, WOW, liksom! Helt tagen är jag nu och vet inte vad jag ska skriva mer!

En dag som denna har jag längtat efter länge, länge, länge!

Jag njuter!

Skrivkramp? Eller bara trött kanske!?

Egentligen orkar jag inte skriva.

Känner liksom inte att jag har så mycket att säga, egentligen. Ältar samma saker hela tiden. Men det är ju lite svårt att lämna det eftersom jag tvingas leva med det hela varje dag!
Well well.
Jag har förälskat mig! <3
I en låt. Ja såklart, vad annars likson? Det va ju ett tag sen jag vart kär. Känns lite underligt när jag tänker efter. Ingen man tänker på sådär... mysigt! Men med tanke på låten jag förälskat mig i så vill jag ju bara mysa, men med vem då? Jag vill ju ha någon som kan krama bort all smärta, någon som kan ge mig den tryggheten som jag vekrligen inte har just nu. Någon som kan lugna mig och få ner mig på gjorde igen. Någon att mysa med när jag inte kan somna om natten. Men var är denne 'någon' ? En ytterligare bra fråga jag ställt mig själv på kort tid. Helt otroligt! Eller galet, jag vet inte.

Jag borde sova, jag borde plugga, jag borde le mer... Jag BORDE mycket, men vad gör jag egentligen? Nada känns det som. Skit! Men jag är glad att jag fick iväg brevet till min vän. Fått sagt de jag kände och de han borde veta. Nu finns inga missförstånd, bara dessa alla frågor som jag vill ha svar på. Speciellt om jag ens kommer få svar på frågorna? Ännu en bra fråga. Ja, jag är helt otrolig ibland. Tokigt! Det blidde visst några ord. Om det va nått vettigt jag fick sagt vet jag inte precis. Det är väl som så att jag måste sova lite kanske. Jo, det är sant faktiskt. Jag får sluta fega nu och sova! Mår fasen inge bra av att jag inte vågar sova.

Här kommer en smakbit ur min förälskelse!

"I kvinnors ögon blänker det,
av vedmod och av lust.
Du går från en till annan,
som ett skepp från kust till kust.
Du vänder dig mot vindarna
och vet aldrig mer.
Ska du kunna hindras från
att ge efter,
för vad dina ögon ser?"
- ur "I kvinnors ögon" av Ulf Lundell!

God natt då gott folk!

Tentaångest!

Nu börjar tentaångesten komma med stormsteg!
Jo visst borde jag plugga istället för att skriva här, men jag måste faktiskt ha en paus och skriva ut mina aggressioner och liknande!
Jag har vart sjuk, blev frisk i en endaste dag, och nu så kan jag inte prata. Fan.
Fan, fan, fan!
Hur ska det här gå liksom. Har redovisning snart och grejer! Och danslektionen i övermorgon. Hur ska detta gå egentligen?
Men två dagar efter sista tentan åker jag iväg till fjällen, ska bli gött som fan! Åka skidor, mysa och fira jul med familjen. Utan deppigheter, det sa mamma, jag tror på henne denna gången. Jag orkar inte med en deppig jul till, jag gör det inte! Denna gången kommer verkligen inte bli som förr och vi alla i familjen ska se till att det blir asbra! :) Ska bli spännande om jag kan åka skidor nu igen efter operationen. Hmm.... Jag hoppas ju verkligen det. Men frågan är ju om verkligheten är så som jag vill? Jag håller alla tummar jag bara kan!

För övrigt är väl allting som vanligt. Det är kallt, regnigt och ruggigt i stan och man vill inte gå en längre stund i stan precis. Så sjukt mycket folk, överallt! Jag blir tokig. Samma sak varje år. Julklappsbestyr!
Tur för min budget att jag inte har så många julklappar att införskaffa! Jag kanske ritar en täckning till mormor, but that's it! Det är illa i år, har inte många slantar kvar nu! Visst jag jobbar, men det är inte tillräckligt vill jag lova.

Ja, detta elände, varför inte bara vara med dom man tycker om och mysa istället för att spendera så mycket pengar för massa matriella ting. Jag börjar inse att jag är nog ingen materialist direkt, fastän jag har huuuur mycket prylar som hellst! Men jag är ju inte den som vill ha massa saker precis. :/ Skummt de där. Haha, I-landsproblem, verkligen! Varför sitter jag ens och tänker på sånt här? Kanske för att jag inte vill plugga, antagligen. Men jag får väl ta och göra lite nytta, för en gång skull!
Men sen så bär det av till Liseberg och mysafton med Erica! :)


Ciao

Stolt, sömnig och... kanske lite ångest?!

Trots att jag håller på och hostar upp mina lungor och snorar som få, så kan jag inte låta bli att vara så stolt över mina "elever" på danslektionen idag!
Trots att vi började om på nytt och hade tre nya killar med så var det hur roligt som hellst! Snacka om att man blev glad! Och självklart hade jag hjälp från min underbara vän "Gurkan" och idag fick jag lite extrahjälp av min före detta danspartner, roligt, roligt!

Jag måste ju säga att på sistone har jag haft så himla roligt! Jag har fyllt år och firat den tre gånger om, härligt kul har det vart! I lördagskväll var jag ute med lite folk och jag, Sara, var på en nattklubb! Det händere typ två gånger om året. Men denna gången hade jag verkligen roligt! Jo, det är sant. Jag hade sjukt roligt! Jag hade tillochmed ont i kinderna så mycket som jag skratta och log! :)

Jag har mått bra fram tills natten kommer och jag ska sova. Jag har nog sovångest skulle jag tro. Jag kan verkligen inte sova, jag vill inte sova! För om jag väl somnar så drömmer jag dessa jävla mardrömmar. Samma visa varje gång! Samma mönster, samma personer, samma bakgrunds"musik" och jag vaknar av samma skrik, mitt skrik! Jag orkar inte mera, hur blir man av med drömmar? Man säger ju att man drömmer om det man tänker på, men jag funderar ju inte på de förens jag är i drömmen... Ja, och så nu då. Jag förstår inte, eller jo, jag vet så mycket väl varför jag började drömma mardrömmarna, men det känns som om jag borde sluta med det nu. Det börjar ju nästan bli lite pinsamt! Förklara för folk varför man inte kan sova och varför man är så trött och sliten. Jag vill ju bara sova!

Jag vill ju bara sova!

Det känns bara lulligt!

Varför ska alla ha åsikter om hur jag lever mitt liv?
Gör si och gör så!
Det va då helvete, lämna det ifred! Varför ska jag bli ett analyseringsoffer?
Du vet ju inte ett skit om hur jag lever och varför jag är som jag är!
Jo visst ibland kan du till och med pricka rätt, vilket är sjukt läskigt. Men ibland har du åt helvete fel. Och dom tillfällena så låter du så jävla säker, men du har egentligen ingen jävla aning!

Jag har legat sömnlös nästan varenda natt denna veckan och det resulterar inge vidare. Jag trilla på dansträningen och knät sket sig. Fasen! Jag måste sova! Men jag kan verkligen inte tvinga mig sova. När jag väl somnar så drömmer jag drömmarna, om och om igen. Jag vaknar av att jag skriker. Samma dröm, igen! Varför kan det bara inte sluta? Om du bara va här. Och kunde hålla om mig, dämpa skriken, torka tårarna som rinner ner för mina slummrande ögon!

Om vi drömde samma dröm, så kanske du förstår. Men hur ska du göra det? Du vart ju aldrig med och upplevde det hela. Allt Det Onda!
Jag vet inte än, om jag kommer kunna förlåta dig. Trots att jag älskar dig. Så är sveket soppas stort att det ibland väger över. Du är nu min vän. Bara vän? Är jag ens din vän?

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag vill ha ditt hjärta mot mitt hjärta, inatt!
Jag vill smekas av dina händer.
Jag vill vila mina läppar mot gropen i din hals.
Jag har väntat länge nog nu!
<3

24 november 2009

Japp... Då klev man ut ur tonårsvärlden. Och in på systemet! ^^)
20 år. Shit, nu vart dagen kommen. Att det skulle gå så fort då!
But, what to do, what to do?!!

_____________________________________________________________________

Jag väntar att höra något ifrån dig. (du vet mycket väl vem du är).
För det du håller på med nu är fan inte okej.
Och du ska fasen få reda på att du lever när du tänker öppna din mun och yttra lite ord.
Jag är inte riktigt nöjd med dig! Det är ju bara förnamnet!
Fan ta dig för det här. Det värsta är... om du är medveten om va du håller på med?
Du kanske sitter där och njuter av att jag mår dåligt. Att du tror du snurrat mig kring ditt finger.
Men där har du fel! Så fel. Ta den tid du kanske behöver, men vänta dig inte att jag kommer va kvar och att jag kommer ha väntat på dig. Jag jobbar inte så. Jag vänder om jag inte ser någon utväg.
Du har din chans. Hade jag vart du hade jag tagit den.
För snart finns inte chansen kvar.

Det är inte rättvist!

Om du bara kunde förstå hur illa detta tär på mig.
Hur svårt kan det egentligen vara att prata med mig?
Det va ju så himla enkelt innan. Vad va de som gick snett?
Fortfarande är frågorna många.
Och fortfarande inga svar!
Jag lovade dig att jag skulle fortsätta le. Men jag kunde inte hålla mitt löfte.
Jag kan inte le längre. Jag kan inte sova. Jag kan inte äta.
Förstår du nu hur paniken inom mig förstör?
Denna ständiga ovisshet. Jag orkar inte vara stark längre.
Nu skulle jag inte säga nej till en fribiljett till himlen. Jag skulle inte tveka en sekund.

Jag har inte ens fått en chans. Att förklara mig, om jag nu så behöver.
Du har inte gett mig en chans att visa något bra.
Jag drömde att du lyssna och förstod.
Men jag fick aldrig någon chans.

Det ser kanske ut som om jag vet. Men jag har verkligen ingen aning.
Jag svarar på ett språk jag inte kan. Om du bara kunde höra mig nu. Jag ropar på hjälp!
Det kanske är lätt för dig att bara låta det vara ett tag.
Men du gör det verkligen inte lättare för mig.

Det är inte rättvist att bara lämna mig här i ovissheten!

Förvirrade tankar och varning för ras

Allt kommer på samma gång.
Bomb på bomb släpps ner.
Den ena efter den andra.
Vad är det jag gjort för fel?
Snälla, berätta det för mig.
Är det ens jag som har gjort någonting,
eller vad är det som har hänt?

Jag har tappat kontrollen, jag får panik. Jag har panik. I väntan på stormen så gråter min själ. Innan den sipprar ut. Mina händer skakar medans lillfingret vet vad långfingret vill göra!
Ja, alla gånger jag fått höra vad jag inte får förstöra. "Gör si, nej gör så". "Förstör inte det här nu". "Följ mitt råd, gör så här".
Mina händer dom minns vad hjärtat skrev, alla gånger jag sket i allt det jag vet. Alla gånger som jag gjort det jag velat, och inte som alla andra vill att jag ska göra!

"Älska dig själv med en hand full av arsenik". Men hur ska man kunna älska någon som aldrig verkar ha älskat nån förut? Dina händer ber mig sova över, som ett tack för ikväll. Jag försöker visa dig med blicken, men det är inte det du ser, du ser allting annorlunda. Så som jag inte förstår. Så som du vägrar att förklara!
Vi talar sällan högt om hur det är. Det finns dagar då jag tänker på dig mer än någon annan. Men inte på det viset. Du oroar mig, samtidigt som du kan lugna mig. Det är svårt att förklara. Men jag orkar inte springa mer. Men det känns som om jag ändå kommer göra det igen, springa min väg. Jag är inte den som öppnar dörrarna, jag bara går ut! Ser jag ingen väg in, så vänder jag om och går min väg.

Solen ha gått ner, och det är nästan tyst. Hösten har rört sig in i stan. Det är mörkt nu. Och du har lagt dig. Ensamma dar i denna väldiga värld.
Ingen sömn.
Och inga svar!
Ingenting kvar mer än ett rostigt kniv, som hugger och vrider i mitt bröst. Snälla kom och hämta din kniv, den sitter fast mellan mina revben. Det börjar bli natt och den sitter kvar.
Jag sitter kvar.

"Du är så stark, Sara". Ja det så som dom säger. Men jag fixar inte det här, inte nu. Kan jag inte få slippa må skit på grund av någon annan? Kan jag få slippa fler menlösa ord, slippa fler slingervägar.
Snälla rara, säg va fan det är som pågår!

Det är varning för ras!

Åldersnojja?

Äntligen fredag!
Denna veckan har verkligen vart jobbig. Jag vet inte, men det känns som om den mest bestått av stress och panik. Jag har känt att jag inte hunnit med det jag velat. Men ikväll då jävlar ska de bli dans så det skriker om det. Knäna kommer ta stryk, jag vet, men det är jag beredd på. Jag har preppat mig med allt va salvor och piller heter som har med smärtlindring att göra. Voltaren-gel är numera min bästa vän!

Helgen fortsätter sedan med jobb, bio, sova, jobb, plugg och gitarrspel. Vet inte riktigt hur jag ska få ihop allting men det ska nog ge med sig. Som det alltid gör.

Shit, idag är det ju fasen bara 4 dagar kvar. 4 dagar tills jag tar steget från tonåren! Det är då jag tar steget in på systemet! Haha!
Jag vet inte riktigt om jag vill det eller inte. Eller jo visst vill jag bli 20 år. Men sen kan det ju få stanna där. Jag vill inte ha mer ansvar nu. Samtidigt som jag inte vill känna mig som minst i världen. Lite dubbelmoral, jag vet. Men jag tror i och för sig att oavsett hur gammal man än är, så kommer man ändå känna sig så jävla liten!

Anyway. Dagarna går, det är ingenting jag kan ändra på. Så det är bara att acceptera att man blir äldre, så är det bara.

Men jag ska i alla fall rocka loss!
Ciao!

Svammel?

Hur kommer det sig att de som man vill dölja kommer fram ändå? Det finns ju en anledning till att det är dolt under ytan. Orden kommer aldrig till stämbanden och yttras. Men hur kommer det sig att de syns ändå? Det gnager mig verkligen. Behöver jag berätta det? Eller får det lova att ligga dolt som det är? Jag vet att det har påverkat mig, men jag trodde inte det va sån skillnad, eller är det de?

Ja... Vad vet jag, vad vet jag. Och jag lär ju inte få reda på någonting heller.

Sen är ju mitt självförtroende kassare än vanligt. Jag blir faktiskt lite förvånad själv faktiskt. Känner mig så fruktansvärt negativ när det gäller mig själv. Dansen går inge bra, sjunger gör jag knappt längre och jag tror ju inte på mig själv längre! Jag tror ju inte på att jag kommer lyckas. Ne usch, jag är verkligen hemsk mot mig själv!

Suck!

Men någonting jag kan vara stolt över mig själv är att jag klarade el- och stabilitetstentan!!! Jag klarade det! Jag fick till och med en 4:a av 5 på stabilitetstentan. Helt otroligt faktiskt!

Då ska man fokusera på maskinteknik A och B då. Snurrigt som satan är det i alla fall!!! Jag menar shit alltså! Men det löser sig! Det gör det ju för det mesta! Inte oroa sig... än!

Sen så har jag insett hur långsint jag är. Jag kan verkligen inte förlåta svek som är gammalt sedan länge. Det går verkligen inte! Jag har försökt, men nej, jag kan inte släppa det! Hur ska man kunna lita på någon som svikit en gång redan? Hur ska man veta att den inte sviker igen och igen och igen!? Det lär jag väl inte få svar på heller.

Men det tål att tänkas på!

Köpenhamn och överallt!

En underbar helg!
Ibland glömmer man verkligen att ens familj och vänner verkligen är världens bästa! Denna (lite tidiga) födelsedagspresent var en toppenhelg i Köpenhamn!
Riktigt roligt med öl i hamnen, strosing på Ströget och Live Irish music på Irish Rover Pub!
En riktigt mysig stad, inget att undvika!
En toppenhelg, jag har nog inga fler synonymer till ''tack för en toppenmysig helg''!
Ni vet att jag älskar er! <3

November.

Ja du känner ju mig. Jag är nästan aldrig rädd. Jag ger mig in i allting, med hela mit hjärta, utan att skämmas! Men tankarna jag har lämnat, har strulat till det. Det finns inget mer förvirrande än saker som orsakats på grund av en själv. Att känna att man kunde gjort på annat sätt, om man bara kunde gjort annorlunda just då!
Men gång på gång, kan jag känna att du är som jag. Att du spelar så som jag. Tänker som jag, bryr dig om så som jag. Jag kommer att fortsätta spela med, men jag vet inte vad jag håller på med, egentligen!
Jag vet, jag kommer inte att erkänna det. Inte ens för mina vänner! Men jag kollar fortfarande efter dig, när jag är påväg hem, varenda dag. Jag vet, jag vet, jag kommer inte er erkänna det. De tror att jag klarar mig fint, jag ljuger till och med för mig själv! Hur länge kan man undanhålla en hemlighet från en själv?
Och hoppet som du lämnade, är gömt i mitt rum. Jag är en stark människa, men ibland är jag så jävla svag för dig! Och gång på gång, sluter jag mina ögon och jag är kvar där, jag är kvar där! När vinden, och träden fortfarande är gröna i november!

Du som reser mig, du min vän i livet.

Du som reser mig

Se mig, hör mig, känn mig!

Du måste hitta ut för att hitta in!

Jag tror det svajar i min själ.

Se mig, sa jag!

Hör mig, sa jag, känn mig!

Jag litar på dig, du som reser mig.

Men jag kan ha fel, jag förstår inte allting själv, jag måste lösa upp det här!

Jag såg din chans att bli lämnad ifred, en chans att få vara med. Men det kom annat ivägen. Det finns ingenting som räcker, hjärtat kommer aldrig till tals! Men ändå, du min vän i livet. Se när kvällen brinner upp. En enda sak är givet, vi är två hjärtan i en och samma kropp. Men jag tappar allt igen. Det är möjligt att det händer, det kan vara svårt att hitta hem från alla hav och alla länder. Men ändå, du min vän i livet. Se när sommaren blir till höst, en enda sak är givet, du bär min luft, i ditt bröst.

När natten är här ska jag lämna allt tillbaks, vinet och skulden jag har. Du visste nog att jag hade mina själ, ett sätt att ge och ett sätt att ta. När mörkrets sista trummer dånar ut, överger och lämnar mig kvar! Jag blundar i en frusen tyst minut. Ett mycket sällsynt exemplar.

Ljus, stanna kvar! Kom och va min vän. Kom och ljusna mig igen, igen, igen!

Du sätter aldrig tilltro till en dröm, de sångerna som tar ens lik tillslut. Din skönhet inspirerar mig till en lögn, när mörkrets sista trummor dånar ut. Varför står du annars här? Du kunde ju valt den andra vägen. Du läser mig kapitel för kapitel, jag är mindre stolt nu, midre förlägen. Kom och va min vän för en sekund! När kvällens första frusna stjärnor vaknar. När natten kommer ska jag ge allting tillbaks. Resterna som jag fråssat i förgäves.

Ljus stanna kvar, kom och va min vän, ljusna mig igen, igen, igen!

Wnnerbäcks konsert 09.10.31 och lite annat.

Jag har bara ett ord; LOVELY!

Konserten var toppen, visst, jag kanske har sett honom på bättre konserter, men det var absolut inte dåligt! Han körde lite otippa låtar och det gilla jag! Men han glömde ju spela Stort Liv, Tvivel och Kom Änglar. Men jag får nöja mig med de jag fick!


* Järnvägsspår
* Köpenhamn Och Överallt
* Dunkla Rum
* Jag Har Väntat På Ett Regn
* Du Som Reser Mig
* Om Tiden Vill Ifatt
* Kedjebrev
* Lång Dag
* Varning För Ras
* Hugger I Sten
* I Stockholm
* Åt Samma Håll
* Fribiljett Till Himlen
* Söndag 13.03.99
* Du Får Mig
* Jag Får Liksom Ingen Ordning
* Kom Ihåg Mig Då
* Solen I Ögonen
* Om Du Lämnade Mig Nu


-Extranummer-
* Elden
* För Dig
* Sällsynt Exemplat


-Extranummer 2-
*Elegi
* Söndermarken

_______________


Ja, det var underbara timmar, timmar då jag bara va jag, utan att bry mig om något annat! Det var en fantastisk kännsla som jag inte kännt på länge, frihet, vilket påminner mig om att jag borde gå till bron och skrika av mig lite och sen ska jag spela min nya låt för Ingrid!
Fri!
Ja, tänk om jag kunde känna mig mer fri än bara i några timmar. Det hade vart så underbart!
Och så håller jag just nu på att vinna ett vad. Dock vet jag inte vad jag kommer vinna eftersom vi inte har kommit överenns om det ännu, kanske för att personen i fråga vet att denne kommer att förlora vadet, så fett! Jag har bestämt mig för att vinna, och då jävlar är det inte så mycket som stoppar mig!
Shit alltså, jag känner mig lite peppad för tillfället, peppad för utmaningar, stora sådana, spännande, givande, lite farligt... Ett äventyr helt enkelt!
Ge mig ett äventyr, en utmaning!
Jag är redo.
Alltid Redo!

Humf!

Ja... då va de bara att fortsätta.
Eller?
Kan jag verkligen gå vidare nu, efter nya löften och svar? Jag är väl så illa tvungen antar jag, för här kan jag fasiken inte vara kvar! Nej usch!
Jag måste sluta tänka och bara vara jag och köra på! Så som jag gjorde innan du kom in på mitt liv. Det gick ju så bra då!

Ja, ja... Vad är en bal på slottet?

Jag har för all del blivit danslärare igen, för mina vänner på Chalmers. Och Anna, som har det så seriöst har skrivit värta PM:et om vad det är som gäller och grejer! Lovely! Ska bli kul och dansa lite igen! Får se om jag har tålamod att lära dom små liven bara. Haha, har ju en tendens till att ge upp lite fööör lätt! Men det hela ska nog gå som en dans på rosor! =)

Jag har födelsedagsångest också, jag vill verkligen inte fylla år! Eller... klart jag vill bli 20 och så. Men jag orkar inte med att göra något utav de hela!Hade vart så gött om någon annan kunde gjort de hela så kunde jag bara komma och se glad ut! De hade funkat så bra för mig så! Men jag får väl ta och hitta på något finuligt! Det löser väl sig nog.
Sen så går tiden alldeles för fort! På tok för fort alltså! Det är redan slutet på okober! Jag menar hallå eller!? Vart tog sommaren vägen?!?!?!?
Sen så kommer alla födelsedagar på en gång, verkligen ALLA! Jag orkar bara inte med det hela! Kan det inte bara bli 20 december så jag får åka iväg med min familj till Fjällen och bara vara!? Det hade underlätat sååå om jag bara kunde få sjunka genom jorden en stund och dyka upp efter allt jobbigt! Så kan jag ju gå vidare och vara jag ändå!

Well... Livet är en dans på rosentaggarna just nu. Men jag ska en dag, en dag, dansa på de silkeslena blodröda bladen!

Watch me!

Tron på en själv, livet, kärleken, ödet?

Ja, då va mitt livs första tenta avklarad. Shit, det var längesen jag var så nervös över något. Herregud! Man är visst så rädd för att misslyckas. Även fast man har en chans gång på gång tills man helt enkelt ger upp! Varför vara nervös? Fartygsstabilitet och konstruktion alltså, vilken kurs! Rena floppen! Med föreläsningar som var svårare än svårt och med en tenta som jag, tillochmed jag, blev klar med efter 1½ timma. Helt otrolig konsit kombination! Dessutom hade jag ingen känsla om de gick bra eller inte. De kan gå som jag vill, strålande! Men det kan lika gärna gå käpp rätt åt helvete! Ja, det återstår tre veckor att se! Shit!

Dags att ladda upp för nästa tenta, el- och reglerteknik! "Holy Fucking Shit And Crap!" säger jag till de! Ja på riktigt, "" Heligt Knullande Skit Och Skräp!" för det är precis va de är. Det är så abstrakt allting. Vad ska man plugga på, egentligen? De ger oss kursmaterial de egentligen inte tycker om, de ger oss en övningstenta som är helt värdelös och för svår och allting är bara så jävla flummigt! Jag blir galen och får rena rama kortslutningen i huvudet!

Nu snackar vi tentaångest på riktigt!

Men... Lite roligheter i de hela också! Jag ler ändå! Dels för att man mår bra av att le och att jag vet inte... Jag känner mig glad. En sjukt obehaglig känsla för tillfället, ovana har det visst blivit, deprimerande nog! Men! Jag ler, på riktigt!

Jag har även fått reda på att jag ska vara toastmaster på scouternas Nobellmiddag med Gösta. Skoj ska de bli och jag har lätt hittat den bästa outfiten! Grymt kul ska de bli och jag kommer vara så jäkla snygg! :) Så håll i er. Den 11 december då får ni se på en HETING! ^^)

Något jag även kommit till insikt med att jag ännu en gång duger som jag är. Att jag är så jävla glad att jag inte är dom, som inte fixar att jag klarar av att stå för mig själv och vara stolt över det. Javisst, jag har gjort mina misstag, men jag ångrar ingenting! Nej, jag tror fan inte att jag ångrar något. Jag har istället utvecklats som människa! Vilket jag är oerhört stolt över. Jag har lagt de onda bakom mig. Jag har gråtit så länge jag velat men samtidigt har jag vetat att Allt De Onda aldrig kommer hit en gång till, för så är det sagt! Och det är ingenting jag bara tror, nej jag bara vet det! Det kommer aldrig ske igen! Jag bara vet!

Så jag kan klara mig utan dig nu, så som du ville från början. Nu slipper du mig, om du vill...?

Du tog en chans att älska mig och jag tog en chans att älska dig. Vad som gjorde att chansen försvann vet jag inte riktigt. Om de nu inte berodde på mig, vad var det då?

Ibland kan jag tro på ödet men dom tillfällerna vi byggde upp känns det plötsligt hopplöst. Kom du ens ihåg de du sagt till mig, det betydelsefulla, det med känsla, det om kärleken? Tror du ens på det själv? Som vanligt kommer jag väl aldrig få dom svaren, inte ifrån dig i alla fall. Men kanske från någon annan? Ja, tiden får visa vägen och då får vi se.

Jag tror på det jag vill. Jag tror inte ett skit på att du inte är rädd för mig och Allt Det Onda. Det va ju därför du stack! Det är ju så människan fungerar, vi är gjorda att fly och inte hjälpa! Se på dom som överlevde i Titanic, inte fan va de dom som va vänliga och hjälpte gamla, barn och kvinnor till livbåtarna. Nej, det va de fega jävlarna som sprang före allt och alla först ner i livbåten. Precis så gjorde du, du sprang, så fort du bara kunde. Och jag va så illa tvungen att hjälpa, hjälpa mig själv att fixa de hela, att kriga!

Jag vet att det mesta av det här är löst nu, oss emellan, men det finns ändå en stor besvikelse kvar. Och min tillit till dig. Kommer jag någonsin kunna lita på dig igen? Kommer jag någonsin kunna be dig om hjälp? Jag hoppas verkligen att jag kommer kunna göra det. Men det är upp till dig.

Sedan så finns du, som man inte vet va man ska göra av. Som ger ett intryck av att både vilja ha och äta kakan. Vill ha dina principer kvar fast ändå bryta dom. Va de jag som skapade revolution i skallen på dig eller vadå? Du säger en sak och sen skriver annat till mig. Jag förstår inte logiken, jag förstår inte! Hur tänker du egentligen, va vill du med mig egentligen? För du vet, jag tänker inte palla med detta hur länge som hellst. Jag vill ha ett erkännande eller så kan de ju lika gärna vara. Jag är en sån som vill ha raka puckar vettu, inget ordblajj, ut med de bara! Bums!

min inspiration

Tänk om jag ångrar mig
och sen ångrar mig igen?
Vad gör jag då?
Går min väg
eller stannar jag kvar?
Finns du kvar, även om jag går?
Finns du kvar, om jag kommer tillbaka?
Du är ju meningen i mitt liv
du är ju min inspiration.
Du fick mig att känna någonting
Jag vill att du ska veta,
ingen behöver dig mer än jag.

Kan jag inte få gå fri?

Instängd
I höstens mörker.
I kärlekens nät.
Varför?
Kan jag inte få gå fri?

Mitt hjärta kommer alltid slå för dig
för dig, för dig och för dig.
Men varför får jag inte gå fri?
Kärlekens näste skulle ju vara min trygga famn.
Min trygga famn...

Får man lova att sjunka genom jorden,
och komma tillbaka när allt är över?

Lik en ros
vacker och med en guomlig doft,
fäller blad efter blad.
En rosenröd bädd.
Så mjuk,
så len.
När all vätska tar slut,
då torkar man ut
och finns inte mer.

Jag vill bara vara fri.
Kunna flyga dit vinden tar mig.
Där värmens sol smeker min kind
och torkar mina salta tårar.

Kan jag inte få gå fri?

But the view is great!

Life's a climb. But the view is great!
I can almost see it, the dream I dreaming but there's a voice inside my head sayin "you'll never reach it". Every step I'm taking, every move I make feels like I'm lost, with no direction, my faith is shaking. But I, I gotta keep trying, gotta keep my head held high! It's always gonna be another moutain and I'm always wanna make it move. Always gonna be a up-hill battle but sometimes I gonna have to lose. Ain't about how fast I get there, ain't about what's waiting on the other side. It's the climb!

Det kanske blir bra...?

Lev ditt liv utan mig,
så slipper jag såra.
Lev ditt liv utan mig,
så slipper jag vänta
på dig.

Jag är påväg härifrån. Jag kan inte förklara.
Ner faller löven.
Om hösten hittar hit igen, håller vi då ihop, min vän?
Ska vi leva för sommaren, om hösten hittar hit igen?

Jag glider ifrån allt.
Vad var jag en gång? Vad drömde jag om?
Jag skulle aldrig få säga de ord jag ville säga,
säga till dig.
För skulle du lyssna?

Så det är nog bäst att du lever utan mig.
Så slipper vi såra.

Va, va... VAAA???

Va fasen ska jag ta mig till nu då!
Jag sa förlåt, och du sa "men det är okej Sara, det är okej!"
Och så gör du så där! Varför?!
Du vet ju hur det är!
Citat ur den där låten, som är så bra.
Jag vet att de skriker sanningar om det.
Men varför gör du så om du nu vet?!
Va, va... VAAA???

"He don't now your story like I do!
Can't you see, what you're looking for has been here all the time?
Standing by and waiting at your back door all this time, how could you not know?
I'm the one who understands you.
So why can't you see, you belong with me?!"

Metaforernas metafor!

Hur kommer det sig att man alltid talar runt omkring allting. Och inte säger saker och ting rätt ut? Eller så talar man i metaforer och pikar, precis vad jag gör. Men alla fattar de ju inte. Hur ska man få dom att förstå?

Hur ska jag egentligen börja om på nytt? Det känns ju som om jag kommer göra som alltid. Ha min ridå och innanför den är jag mitt jag. Men på andra sidan ridån finns den "stämplade" Sara. Den goa, spralliga saken som alltid är glad. Jo, visst är jag glad och försöker se saker lite mer positivt. Men ändå! Jag vill kunna visa för andra att jag inte mår bra!
Efter Allt De Onda så har jag kännt att jag måste härifrån. Bort från allt! Men samtidigt kände jag att jag bara flydde. Jag skulle fasen kämpa! Men till vilken nytta då? Vilka har sett att jag kämpat?
Ingen. I guess. För där finns min ridå. Jag klarar inte av att berätta. Jag klarar inte av att bli liten och svag.

På ett sett vill jag att alla bara ska förstå, utan att jag behöver säga någonting. För, för mig och vissa så syns det så tydligt att det är något som vart fel och att Allt Det Onda stått och stampat på mig och helt enkelt krossat mig.
Fast samtidigt så förstår jag mycket väl hur svårt det är för de runtomkring, som jag inget klarat av att berätta för. Efter som jag inte ropat så har ingen kunnat höra mig. Och hur ska jag då kunna få hjälp?

För jag har ju insett att jag måste ha hjälp. Jag trodde ju att jag skulle klara mig på egen hand. Men se, vad jag än gjort så har det ju slutat fel.
Så, jag startar om, på nytt, börjar på ruta ett!
En bra timing då jag börjat skolan och träffat massa nytt, gott folk. Och jag försöker lägga de som inte gör mig gott bakom mig.

Det är svårt, det vet jag mycket väl... Men jag kommer att kämpa och försöka ändra min värld,
och jag hoppas att dom som jag bryr mig om vill vara med och dekorera min nya värld!?

Jahapp... Då va de dax!
In på Chalmers.
Nervös som satan är man också!
Usch.
Samtidigt som det ska bli kul ska de bli lika läskigt!
Jag funderar alldeles för mycket kring det hela!
Inge bra, men dock gör jag det!
Jag får liksom ingen orning.
Tacka vet jag min personlige guide som redan vart där jag är nu!
Då kan man ju andas lite, lite grann, men inte mycket!
Ahhhhh!!!

Att det ska vara så svårt att acceptera sig själv! Att vara stolt, på riktigt, över sig själv. Det kan jag väl inte riktigt erkänna att jag är, stolt alltså, över mig själv. Inte alltid. Kanske ser så utifrån, men icke att det är så alla dagar i veckan!

Det mesta handlar nog om min musik. De låtar jag väl fått färdigt. Va är de om jag inte spelar de för någon, men jag vågar inte! Det är bara min moster som får höra det. För jag vet att hon hade vart stolt oavsett om det var vacker eller falskt, hårdrock eller vaggvisa.

Ge mig kraft att våga, någon!

hmm...

Varför måste de ske något fruktansvärt för att folk ska komma närmre varann?
Kan man inte komma varandra nära ändå?
Va allt de där onda tvunget att ske för att du skulle bli min vän?
Ja, en fråga jag aldrig lär få svar på. Men jag grubblar ändå på det.
Men jag ska väl egentligen inte klaga. Du är min vän och det är jag glad för. Så varför klaga? Eller, jag klagar nog inte jag bara undrar mest... Varför? Blev jag ingen nära vän för dig för ens nu? Eller satt de så fruktansvärt långt inne att de onda va den enda nyckeln som passade?
Ja... Ytterligare saker som jag nog aldrig kommer få svar på, inte ens om jag frågar tror jag.

Trött och eländig sitter jag här och funderar. Jag borde packa men det går ju som vanligt, INTE ALLS!
Jag ogillar verkligen att packa. Även om det är till något bra, eller till något mindre bra, så tycker jag fortfarande att det inte är roligt. Så man skjuter saker och ting framför sig. Och nu sitter jag här, med tre dagar på mig, att packa ihop allt. Varenda pinal, ner i lådor. För att sen kanske få göra om skiten om några månader, vem vet...? Vem vet?

Usch va jag känner mig som en klagokärring. Men jag måste få ut lite ur hjärnan innan jag sätter igång med gaderoberna. Jag får panik av att se allt stök och bök runtomkring. Det ger en ju ingen motivation eller insperation heller för den delen. Bara frustation.
Usch!

Ge mig ork att orka! Ge mig nått att gå på. Ge mig nått att tro på. Ge mig nått!
Lust!
Energi!
Kärlek!
Styrka!
Glädje!
Vilja!

Communication

If this is communication
I disconnect
I've seen you, I know you
but I don't know how to connect
so I disconnect.

Well this is an invitation
it's not a threat.
If you want communication
that's what you get.
I'm talking and talking but I don't know how to connect.
And I hold a record for being patient
with your kind of hesitation.
I need you, you want me
but I don't know how to connect.
So I disconnect
I disconnect!

Så skimmrande var aldrig havet.

Så skimmrande var aldrig havet.
Och stranden aldrig så befriande
fälten, ängarna och träden
aldrig så vackra!
Och blommorna aldrig så ljuvligt doftande.
Som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara
och dina lockar dolde mig för världen,
medan du dränkte alla mina sorger.
Älskling, i din första kyss!

brainstorming.

Hur ska jag gå hemnär allt är så här?

Jag vet, du kommer att se på mig sådär!

Och säga, vad har du gjort ikväll, och vad har du bestämt?

Du sa du behövde tid,

du hade tid.

Ja du, hur ska jag gå hem?

Varför gör du så här?

Eller är det bara jag som behövde tid?

Om du bara kunde tänka dig in och förstå.

Jag har aldrig stängt några dörrar.

Jag bara gick ut.

Jag märkte aldrig riktigt vad som hände,

för ens allt tagit slut.

Orken bara försvann.

Saker att ta itu med som jag bara lämnar.

Jag bara går ut.

Jag sa jag behövde tid.

Men du gav mig aldrig tid.

Jag känner mig som en fluga i smöret, totalt hjälplös.

Jag har ett spöke i hjärnan som jag aldrig riktigt kommer undan.

Om du saknar mig ibland så kan du släcka alla lampor,

för jag finns nånstans där i mörkret.

Du kan ringa mig ibland,

jag pratar gärna sönder alla torra, gråa nätter.

Jag är så rädd att komma fram, någon annan stans!

Du är ett glashus.

Och jag är en sten,

men det är du som försöker se igenom mig.

Jag kan inget annat än att hoppas du förstår.

Och att du saknar mig ibland,

och stirrar upp mot stjärnorna, så vi har nått gemensamt.

Förlåt.

Dom band som binder mig här.

Dom band som binder mig här, ska jag långsamt lösa upp.
Då jag vet att jag gjort allt vad jag kan, ger jag mig rätten att ge upp.
Det blir aldrig bättre, vi kommer aldrig närmre.
Längtans trådar snärjer oss och vill mer.

Jag vill aldrig va något tungt för dig, som hindrar dig från att resa dig upp
Jag vill inte snärja dig, binda dig även om du säjer att jag får. Nej jag vill bara kyssa dig på munnen. Och säga tack för allt innan jag går.

Kyssar och tack men nu måste jag gå, för jag vill inte vara din fångvaktarinna.
Det är hög tid för mig att försvinna. För dom band som band mig här, har jag långsamt löst upp.

Lovesång

Jag stängde aldrig nånsin några dörrar,
jag bara gick ut.
Och du frågar och jag svarar
"Det är klart att jag saknar en dag som förut!"

För det kanske känns svårt när ljuset har släcks
vi är mitt i vår mörkaste tid.
Det kanske känns hårt, men när minnena väcks
kan jag fortfarande höra ditt liv.

För man saknar sånt som man inte har
man saknar allt som man inte har kvar.
Vi har fortfarande långa vägar kvar
och man saknar inte sånt som man har!

Vi märkte nog aldrig riktigt vad som hände,
förrän allt var slut.
Nu har löven fallit och minnena väcks,
jag kan fortfarande höra ditt liv.

Nej, jag stängde aldrig nånsin några dörrar...

You had time!

How can I go home, with nothing to say?
I know you're going to look at me that way,
and say what did you do out there?
And what did you dicede?
You sad you needed time
and you had time!

You are a china shop
and I'm a bull
you are really good food
and I'm full.
I guess everything is timing
I guess everything 's been said
so I'm coming home with an empty head.

You'll say did they love you or what?
I'll say they love what I do.
The only one who really loves me is you.
And you'll say girl did you kick som but tonight?
and I'll say I don't really remember
but my fingers are sore
and my voice is too.

How can I go home tonight, with nothing to say?
And I know you're going to look at me that way,
and say what did you do out there?
and what did you dicede?
You said you needed time,
and you had time!

Hur tänker du?

Att bara höra av sig så av ingen anledning.
Dra upp massa skit som jag äntligen lagt bakom mig.
Varför?
Din chans har du redan sabbat, fattar du inte det?
Du finns inte kvar för mig längre.
Jag trodde du alltid skulle finnas i mitt hjärta, men nu... Jag vet inte.
Var fanns du när jag behövde dig?
När jag var nere i skiten?
Du bara puttade tillbaka mig när jag försökte kravla mig upp.
Vad är jag för dig egentligen?

Jag vet att jag borde lägga dig helt bakom mig och inte låta dig komma fram.
Men någonstans så finns du där.
Jag vet ju dina bra sidor, varför döljer du dom för mig?
Varför är jag så fel?
Vad är det jag gör som är fel?
Snälla, jag ber dig verkligen, svara till mig.
Låt mig få veta varför du gömmer dig!
Varför du kryper fram när striden är över när jag fått kriga själv!

Snälla, ge mig ett svar!

Igår hörde jag skriket
höga röster på andra sidan väggen.
Ännu en sömnlös natt för mig,
men det är ingen idé att ringa.
Polisen.

För om dom kommer,
säger dom bara att de inget kan göra
åt privata affärer
mellan en man och en kvinna.
Och när de går ut genom dörren
fylls hennes ögon med tårar.

Igår hörde jag skriket
Sen en tystnad
som lugnade min själ.
Jag bad om att jag drömde,
när jag hörde ambulansen på gatan.

Och polisen sa:
"Jag är här för att ta resterna,
och du kan behöva sova litegrann
Det kan vi alla behöva".

Jag har kommit in på chalmers!
Hur kul är inte de då!?
Jag ska läsa "Maskinbefäl klass VII" !
Skoj skoj ska de bli fastän jag inte kan se mig själv som chalmerist.
Men jag är ändå GLAD och LYCKLIG!

Varför ska det vara så...?

Varför är det så jobbigt när andra pratar om henne?
Jag själv kan prata med andra om det, utan synliga problem. Men när man hör syskon och andra prata om henne ligger tårarna där och bara väntar på att få svämma över.
Varför är det så svårt, just när dom pratar om henne?
Kanske för att jag hälsar på henne så ofta utan dom...?
Kanske för att minnerna blir så verkliga?
Jag vet inte.
Jag kanske inte vill veta, just det.
Jag vill mest bara springa till henne och gråta!

Tid

Tiden är alldeles för kort för att vara ledsen. Egentligen.
Men ändå kan jag inte låta bli.
Besökte min moster idag. Ingrid, "Krickring" som vi kallade henne.
Jag sjöng en ny sång för henne. Jag hoppas hon gillade den.

Jag saknar henne varenda dag. Även om jag inte hela tiden lägger tankarna på henne så finns hon alltid med mig. Hennes galenhet, glädje och stöd. Vad hade vi gjort utan hennes hjälp? Många gånger när jag är hos henne så kommer jag alltid på mig själv att få tårar i ögonen. Det var ju ändå fem år sen nu. Får man gråta ändå?
Jag tänker också på mamma, hur hon klarat av allting, det som blev kvar. All orättvisa!

Jag tror det är därför många ser mig som en stark person, en som alltid är glad och skrattar för det mesta. Det mesta av det är nog styrkan jag får från Ingrid, hon vill inte att vi sitter här, ledsna och sorgsna.

Jag tänker ofta på hur hon har det. Jag skulle vilja komma till henne någon dag. Eller finns man någonstans sen? Nej, bort med dom tankarna! Klart jag kommer till henne en dag. Eller?!
Jag kommer till henne så ofta jag kan i alla fall, i den mån jag kan. Det är så fridfullt där.

Jag saknar dig moster. Det kommer jag alltid göra. Du var speciell för oss alla, inte minst för mig! Jag får alltid ett leende på läpparna när jag tänker på alla de tokiga sakerna du hittade på. Och tro mig, jag är lika tokig som du va!

Du som läst allt det här... Glöm inte att le, trots att det kanske är svårt för tillfället. Man tror att man är kvar, men oftast har man börjat på något nytt. Fortsätt åt det håll som du själv vill, bara du har ett leende på läpparna.
Allt blir lättare med ett skratt.

Som jag hade dig förut.

Du springer aldrig ifatt, när jag väl är där.
Jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här.
Hur kan det vara för sent att säga som det är?
Vi testar nya vägar som aldrig tycks ta slut.
Jag har försökt att fånga den andra men aldrig nått ut.
Jag vill ha en sista chans,så jag säger rakt ut:
Jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut!
Jag vet att det är svårt över telefon,
men när jag har varit dig nära, vill du därifrån
jag vet att du har tänkt, men berätta hur du mår!
Jag försöker träffa andra, men det är inte så lätt.
Jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt!
Det är dags att lägga på, men att stanna känns så rätt.

Fast car.

You got a fast car.
Is it fast enough so we can fly away?
We gotta make a decision
Leave tonight or live and die this way!

Jag gav upp för längesen!

Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut. Och visst finns det dagar som det kan gör ont att se dig ramla häromkring.
Det fanns en kärlek men den har brunnit ut, vi fick för stor del av våra liv, vi kunde inte andas tillslut.
Du säger att du minns, att det känns som igår. Men det var för länge sen för att ens komma ihåg. Jag trodde jag var kvar, men jag har börjat på nytt. Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen?

Jag gav upp för länge sen.

Du är kvar med samma folk, lever kvar i samma damm och du går i samma kläder. Blir glad av samma rus som en lögn i vackert väder i ett övergivet hus.
Det är att leka med eld när du drar upp det här igen, för du ser i mina ögon att jag försvann för längesen.
Det finns ingen att behaga, inget att förklara, inget att försvara, jag gav upp för längesen.

Jag gav upp för längesen.

Sen en tid tillbaka.

Sen en tid tillbaka har jag varit trött, försökt att vara allt på samma gång. Så mycket man kan göra, borde och vill, men mitt i allt så ska man räcka till.
Sen en tid tillbaka har jag varit tom, har försökt hitta spår som leder rätt. Ja, man gör som alla andra, och försöker att bli van, men jag har tröttnat på att vara likadan!
Sen en tid tillbaka har jag kännt mig svag, och försökt att vara nån till lags. Ja, man kämpar för en plats som passar både här och där, och snart så har man glömt vem man är!
Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär och insett att jag måste börja om! Ja, jag har kämpat för en plats som passar både här och där. Men snart ska jag hitta den jag är!

Jag längtar verkligen till midsommar. Nu återstår bara några, närmare bestämt 5 dagar, arbete. Sen bär det av till landet för att fira sommaren! Och min Gurka ska med! Åh va jag har längtat efter att du skulle komma hem Louise! Och nu är du hemma!

Åh jag verkligen ser fram emot sommaren nu. Det gjorde jag inte innan. För jag tänkte på hur underbar min sommar var förra året, och att jag antagligen inte kommer uppleva samma lycka igen. Men det är en annan historia.
Men nu jävlar. Under de tre futtiga veckorna som jag ska vara ledig så ska jag bannemej ha så görkul som ingen annan kan utan mig! :D

Haha, snacka om skryt, men jag känner mig verkligen topptoppen nu!

Fin-fina bilder har jag tagit idag också! ^^) Jag älskar ros-bilden. Kanske för att jag bara älskar rosor som ingen annan kan, men det behöver vi ju inte ta upp nu. Jag kan prata om min kärlek till rosor en annan dag. Nu ska jag ta en äckeltablett (sån som gör att jag kan äta sånt med laktos i) och äta MASSA glass och choklad! För det är jag fan värd!

Jaha... Då va man fast här.
Dörren är låst om natten.
Och här sitter jag.
Det regnar ute och det är kallt.
Men snart...
Snart...
Snart...
Så är jag mitt riktiga jag igen!
Fit for fight!
Here I come!

Om...

Om jag ville vara tyst, så hade jag viskat.
Om jag ville vara ensam, så hade jag gått.
Om jag inte älskade dig, så hade jag sagt det.
Så varför kan du inte bara hålla om mig?
Varför bryr jag mig ens?
Va vill du med mig egentligen?
Vad är jag för dig, bara en liten lort?
Så varför kan du inte bara hålla om mig?

As!

Vafan...
Människan va bara här i två timmar,
endast för att äta upp mina pannkakor och dricka upp mitt vin.
Din jävel!
Men.. du är ju ändå välkommen tillbaka. Fråga mig inte varför... Jag bara, gillar din närvaro.
Jag hatar att jag älskar dig.
Du är en sån jävla nära vän, jag tror inte ens att du vet om det själv. Men du är den som vet mest om mig, den som jag förlitar mig mest på, den jag alltid kommer på att jag vill ringa om jag har tråkigt.
Oavsett vad så kommer jag alltid älska dig, som en nära, mycket nära vän.

segt.

Det är segt att joba inatt.
Det är inte mycke folk här precis och jag är trött som få = ingen bra kombination!
Sen dessa jävla moppepojkar!!!!! Jag vill strypa dom långsamt en och en, sakta och plågsamt! Dom kommer ju bara för att förstöra och stöka ner. Jag fattar inte att deras föräldrar inte har typ låst in dom eller nått, eller så har dom väl gett upp och skiter i vilket. Sorligt är det iaf. Men det är väl bara att bita ihop och le... som vanligt.

Laktosintolerant har man blivit också. Dessa jävla tabletter har slått ut det mesta skit som finns och magen är helt pajj. SUCK är tyvärr det ständiga ordet just nu. SUCK, SUCK, SUCK!
Kan det aldrig ta slut? Jag mår hur bra som helst annars, kan inte bara kroppen må bra också?

Eller ska det vara så svårt?

Som en vän!

Håll om mig.
Som en vän.
Dra undan mitt hår.
Som en vän.
Kyss min hals.
Som en vän.
Smek min kropp.
Som en vän.
Kyss mig.
Som en vän.
Bli ett med mig.
Som en vän.
Hjälp mig att fylla tomheten.
Som en vän.
Hjälp mig att skingra tankarna.
Som en vän.
Jaga bort mina demoner.
Som en vän.
Var min vän.
Som en vän.

Tidsfördriv.

Japp... Då sitter män här i sin lilla lya och klinkar lite på gitarren. Äntligen får man sitta och spela ostört. Fick alltid så konsig feeling i magen när jag visste att nån mer än jag var hemma när jag spelade.Det är bra med mig för en gångs skull. Äter dundertabletter som är sista chansen jag ger mina bihålor! Funkar inte dessa tabletter vettefan va som ska göras, det vet inte läkarna heller! :/
Men hur som hellst. Jag mår kanon annars!
Va i Skvde och dansade igår! Hur kul som hellst, tack Becca och Micke för en kanonkväll! :D
Nu är det dags att göra något vettigt!
Diska :( Hehe!
Ciao!

Är det förbjudet?

Är det förbjudet att tänka på dig igen?
Är det förbjudet att vilja röra vid dig?
Att vilja vakna upp vid din sida på morgonen.
Är det förbjudna tankar?
Jag kan inte låta bli. Jag har ållt mig så länge, tycker jag. Du bara kom till mig den kvällen, vad skulle jag göra. Du visste ju redan vad som skulle ske. Du hade ju redan gjort den analysen av mig. Du såg vad jag innerst inne ville egentligen.
Utnyttjade du mig bara? Eller va det så att du ville tillbaka? Tillbaka till den tiden som faktiskt var bra en gång? Det lär jag väl aldrig få veta. På nått sätt så var det en befrielse när du kom, samtidigt som det var att komma till helvetet.

"I wanna love you but I better not touch. I want to hold you but my senses tell me to stop. I wanna kiss you but I want it to much. I wanna taste you but you lips are venomous poison"

Egentligen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag vill ju bara vara din vän. En cool typ att vara med. Hang around lixom. Men så fort jag ser in i dina ögon. Så vill jag bara att du ska säga att du hade fel och att du ska göra allting bra igen.
Fast när jag sitter här, och kollar ut mot den blåa himlen, det oändliga havet, med vinden i ansiktet, så vill jag inget annat än att finna någon ny att ge mitt hjärta till. Just nu svävar det omkring i luften och bara väntar på att få landa.

Bara väntar.
väntar...
och väntar...

ja.. jag vet.. jag är kass

Jag har inte skrivit på ett tag. Det kan bero på att jag jobbat mer än mycket. Men jag har flyttat till Askim (well, mina grejer är där, har inte hunnit packa upp än dock).
Jag har nämligen 40graders feber och en så svullen hals att jag knappt kan prata. Bihålorna är som dom är... KASSA! Skulle egentligen till specialläkarn idag, men jag kunde inte pga att jag är sjuk. Men men, jag har en ny tid och hoppas på att jag kommer bli en ny människa efter det. För mer fysisk skik pallar jag inte mer.
Annars är det prima prima!

Okej, nu har jag skrivit lite i alla fall. Och jag försöker hålla img lite mer uppdaterad här. :)
Ciao!!

tiden går...

... Och ja, det är väl inte så mycket mer att säga än att jag fortfarande har fötterna på jorden och går rakt fram. Jag tar ett steg i taget, en dag i sänder.
Jag har ju äntligen fått börja dansa igen, utan större problem, och jag har dessutom sålt en korrografi till en dansskola i Norge. Jag är för tillfället extreemt nöjd.
Jag ska även flytta hemmifrån! Till Pilegården i Askim. 10 minuter ifrån Järntorget så oroa er inte gott folk, jag flyttar inte såå långt bort! Belive me!
Jag får äntligen starta om på rikigt, på nytt!

Våren är påväg
Enrgin är påväg
Jag är påväg!
Framåt, med blicken rakt fram.
Nothing will break me down now, nothing!!

glad... igen!

Två timmars morgonpromenad imorse innan frukost.
Har nog inte kännt mig så pigg på länge!

Måste ju komma i form.
Snart får jag börja... smått så smått.
Det är lite pirrigt.

Men den glada känslan sprider sig
i kroppen på mig.
Igen!
Jag är glad,
på riktigt,
igen!

jag orkar inte!

Ger du bara upp så här lätt?
Bara för en liten motgång.
Har du fått kalla fötter?
Det är ju bara två veckor kvar, så skulle det vart ett år.
Jag mådde äntligen bra, så kommer det här.
Varför?
Vad har jag gjort för fel?

~~~~

"But I can't remember life without him
I think I did have good days
I'm sure I did have good days...?"

...

Snacka om att man tappat humöret helt...
Grått grått grått är allt man ser just nu.
Men Anna, min vän, fyller år idag i vilket fall och det är en liten, liten solglimt i alla fall! :)

Annars är varadgen sjukt trist och jag bara längtar till sommar och lite semester. I SOLSKEN!
Jag har verkligen aldrig varit såhär deppig på vinter och slask. Men det är hemskt! Vet knappt vad jag ska göra eller varifrån jag ska få värme!?

Försöker göra allt för att få en gnutta värme från min hjärtevän. Och det går väl sådär. Kärlek får jag. Men det håller mig inte tillräckligt varm, inget negativt så, vi håller inte på att göra slut eller nått... jag är bara trött på distansen och vintern. Vill ha närhet och sommar!

Längtar som sjutton!

Jaha.
Ja va ska man säga?
Allt är skit.
*Knä-tillståndet är, som vanligt, oförändrad (känns det som)
*Magen är kass
*Huvudet är kass
*Vädret är kass
*Mitt humör är jävligt oroligt just nu, känns som om jag har pms dygnet runt fastän jag inte borde ha pms. Blit förbannad för minsta lilla.
*Jag känner mig fruktansvärt hoppläs = KASS!
Ja, slutsumman av det hela är kort och gott: KASST!

Vad mer att säga. "Ändra ditt liv och bli bra, FÖR FAN!"
De får la bli så.
Tja.

... och var är energin?

Snö = kallt
snö = regn
snö+regn= SLASK
slaks= inte roligt alls!

Jag är inte riktigt nöjd med tillvaron just nu.
Energin är totalt... BORTA!
What to do? I don't really know.
Jag vill åka utomlands, men... det stora MEN:et... med vilka pengar?!
Jag har verkligen inte råd! Men jag skulle verkligen vilja åka till Mallorca! Hur gött hade inte det vart lixom?
Jag borde nog börja spela lotto eller på triss. Man vet ju inte. Jag sålde en lått till en man som vann 10 000 :-/månaden i 10 år! Man kan väl säga att jag är helgonförklarad i hans ögon. Han tackar mig än idag och då vann han i Juli 2008. Lika härligt och han förgyller min dag då han kommer in på jobbet. Dock fick inte jag några pengar... Men en dag hoppas jag det blir min tur!
Men ja, i nuläget har jag knappt ork att dra ut lådan och köpa mig en trisslott.

Idag stängdes all ström på macken ner i en timma. Hemst! Dörrarna stod öppna och värmen var avstängd. Det är = KAAALLT! Och jag hann sluta innan strömmen kom på igen. Typiskt, ut i kylan igen och springa till bussen.
Hekta värre!

Ja nu är det ju kväll och jag väntar tills klockan ska bli 21.00 så Criminal Minds börjar. Sen, vet ni vad, ska jag allt slummra så sött för att sen bege mig upp kl 05:30 för ännu en dag på mitt arbete!

Well well... See you later!
Ciao!

usch

... Sicka senaste dagar de vart då.
Usch - ett ord som beskriver det hela väldigt bra.
Tvivel och tankar hit och dit.
Resulterade dock i något gott.
Inte är vår saga över än.
Inte än!
Vi börjar inte om på nytt, vi fortsätter på samma fast med andra syner på saker och ting.
Så så är det just nu.
Man har pustat ut och är utmattad av allt bråk och gråt.

Ett leende kryper sakta framåt och vi kan se på varandra med nya hopp och ny energi och massa kärlek!

Jag är glad att sagan om oss fortsätter!
Jag älskar dig!

Ja.. då stod man här på OKQ8 igen...
Nattsuddare och nattarbetande taxi-chaffissar är de enda som är här... knappt en enda.
Fruktansvärt långtråkigt.
Men nu, för en gångs skull, har jag ju lite tid för att skriva en rad... eller nåra fler ^^,

För nuet är det väl helt okej. Förutom att jag fortfarande tror att han inte vill prata med mig. Det känns som om han är i djupa tankar, men inte får amn reda på dom när man frågar hur det är eller vad han tänker på. Känner mig som en tjatig jävla kärring. Men jag vill ju bara vara en del i hans liv och tillvaro, är det för mycket begärt?

Jag kanske bara oroar mig lite för mycket, inte vet jag. De enda han säger när man tar upp ämnet är "nej, de är ingenting, jag tänker inte på så mycket.", "klart jag litar på dig", "du är mitt allt sötnos"... Borde jag bara nicka och tro på det? Eller ska man fortsätta fråga?

Usch... Suck.

jag vet... det var ett tag sen

Ja, tiden går... jag har börjat jobba igen och det går riktigt bra nu! :)
Sjukgymnasten säger att jag förhoppningsvis kan komma tillbaka helt och hållet, tillochmed tillbaka till hip-hopen! :D
Jag blev så glad!
En annan sak som gjorde mig mindre glad va att nu, när jag inte får dansa, sp kommer ALLA erbjudanden. Folk som vill ha mig som korrograf och danspartner... "Välkommen i mitten på mars" är de svar jag mpste ge tyvärr, och då är det försent! :( suck!

Varför nu, varför?!

Men... Huvudsaken är ju den att jag kommer tillbaka till dansen någon gång igen!
Jag var så rädd att det skulle vara den sista gången jag dansade på nyårsafton.. Men icke!
I slutet av mars blir det en kadundrans dansfest för att fira min återkomst :D
Micke och jag ska börja tävlingsdansa och jag ska börja dansa tango, ÄNTLIGEN!
Bara jag hittar en danspartner...
Bara jag hittar en danspartner....
VAR ÄR DU!?!?!??!!
Hjälp... eller nått?! :/

Ja... skadad och uttråkad

Operation... Bra!
Rehab... Okej!
Sjukskriven... Katastrofalt!

Jag har nog aldrig varit så rastlös i mitt liv! Ensam och uttråkad så de finns inte! Jag har nog kollat upp emot 20 filmer på en vecka... Ja, ni hör ju själva, det bara skriker tråkigt om allt!
Men jag går åtminstone riktigt bra nu en vecka efter operationen. Det blir bättre och bättre och på måndag nästa vecka åker stygnen bort och det blir dax att börja jobba igen.
Då, äntligen ska jag få träffa folk igen!
Prata med människor,
börja le igen!
Det låter som fin musik i mina öron!

Ljuvligt!

Längtar efter så mycket nu för tiden, efter sommar, efter min kärlek, efter människor, efter ett glas vin (om man får säga så utan att känna sig som en alkolist, men sanningen är den att jag inte fått dricka någonting sen 2 veckor tillbaka nu. Och det är just det där lugnande glas vinet som skulle sitta så bra i dessa tider). Haha nu känner jag mig som en alkolist. Men det är jag verkligen inte de kan både jag och massa andra intyga!!!

Okej, nu ska jag inte säga nått mer om de så man kan missuppfatta saken ännu mer. Men jag längtar efter pojken min! Det var en vecka sen nu, en vecka sen han höll om mig, såg på mig och fick mig att le!
Jag saknar honom mest tror jag! Men snart, snart så ses vi igen!

Längta!

smärta... och du är världens finaste människa!

Knät är... knas men jag är nog den lyckligaste människan!

Jag känner världens finaste människa! Han är otroligt vacker och underbar!

"Hon är underbar! Hon är den enda som jag någonsin känt att jag vill dela hela livet med."

Är inte det typ dom vackraste orden man kan höra från ens pojkvän?!
Han är så oerhört snäll och gör mig så lycklig att det knappt går att få fram ord!

"Jasg älskar dig. Mer och mer för varje andetag. Jag saknar att få röra din kropp, om så bara för en sekund. Jag saknar dina kyssar som fyller mig med livsenergi. Du är mitt allt!"

Jag kan knappt tro att han verligen har sagt detta till mig, till just mig. Och han menar det, vartenda ord (om man gör som jag, tror på dom<3) !
Det är en underbar känsla! En känsla som får all sorts smärta att försvinna och istället fylla kroppen med all glädje och kärlek som ens existerar! Mitt hjärta har sån träningsverk nu att det är galet!

Mina fingrar bara spritter omkring på tangentbordet att jag knappt vet vad jag skriver ens. Men jag kan inte låta bli att le, och somna nu, det tror jag är omöjligt! Det enda som skulle kunna få mig att somna nu är mina starka smärtstillande som får en total-groggy!
Men men.
Jag kunde inte låta bli att uttrycka all känsla som bubblade inom mig, jag kan inte skrika nu för jag vil ju inte väcka alla ^^,

Sov så gott så ska jag nog också decka lite!

?

Det kom som en chock!
Allt tissel och tassel nådde även mig och visade sig att jag va i mitten i ett svartsjukedrama!
Jag är inte intresserad av honom!

Jag har ju min Axel och jag älskar honom, ingen annan!
Han och jag är bara goa kompisar och har en väldigt bra kontakt med varandra, men inte är jag intresserad av honom på det sättet för det.

Dessa onda blickar. Jag kände mig som bovven. Den som kom och förstörde. Jag har inte gjort någonting, inte avsiktligt och jag vill verkligne inte förstöra någon vänskap, från något håll!

Snälla, lyssna på vad jag säger, vad han säger!
Han älskar dig mer än någonting annat
och jag älakar min underbara pojkvän mer än det finns stjärnor på himlen!
Du behöver verkligen inte oroa dig eller vara svartsjuk! Aldrig, det kommer inte behövas!

Det som skar mest i mig va att du inget sa till mig. Bara till alla andra som kollade på mig som om jag mördat någon. Tycker du inte att jag hade något att säga om det här? Att det stod mellan oss tre?
Det va det som sårade mig mest, inte själva handlingen, för det var bara en löjlighet!

ja.. då va de 2009 då

2009...
Ja, ett nytt år va de visst och löften blev till!
Frågan är väl som alla år, håller dom?!
Jag höll i och försig 2008-löftena, att tro på mig själv och ta dagarna som dom kommer. Som den usla planeraren jag är så gick, det där med att ta dagarna som dom kommer, galant. Däremot att tro på mig själv, jag vet inte... Jag kan väl göra de bättre. Men man kan ju inte förändra världen på en dag och solen har ju sina fläckar, så jag får nog en chans till om jag är snäll :)
Men nyårslöften får man ju inte säga egentligen, otur och allmän skrockgrej. Men det tänker jag inte berätta heller...

Imorgon jobbar jag sista dagen innan jag ska opereras... Jag är nervös samtidigt som jag är lättad samtidigt som jag är rädd!
Jag är lite nyfiken också. Jag menar, jag har ju varit helt ovetande om vad det är för skada och om 4 dagar får jag reda på det! Om det nu är någon skada vill säga. Men, eftersom jag har ont och shit så är det väl nått. Eller jag vet inte...
Jag funderar nog för mycket kring det!
Det får ordna sig helt enkelt.
Vi märker väl hur det går!